We are proud to present the special issue of Konsthistorisk tidskrift / Journal of Art History:
Multisensory Materiality in Art: From Theoretical Perspectives to Practice.

När jag kom hem efter att ha upplevt 1984 på Backa teater började föreställningen sitt efterliv. Vad dröjer sig kvar av den scenografiska händelsen? På vilka sätt har scenografin påverkat mig och hur fungerade den som medskapande aktör i den sceniska helheten?

Det här är en recension av den scenografiska händelsen, vilket innebär att jag fokuserar på rummets agens, i samspel med övriga skeenden

Här finns ett spännande Call for Papers. Scenographic Heritages, Futures and Sustainabilities. Issue 35 (June 2027). Guest Editors: Tessa Rixon, Slađana Milićević, Kathleen Bell, and Michelle Bohn. Länk, eller läs mera här nedan: https://www.critical-stages.org/

Rage, raseri som scenografisk händelse, hur kan det bli? Mediaflödets förhandsvibbar utlovar "en blandning av tv-serien White Lotus och skräckfilmen Funny Games". Att Milo Rau svarar för regin för tankarna till brutal skärpa. Scenografin i Rage är gjord av Anton Lukas och Josefin Lindner, och för kostymerna svarar Anna Heymowska.

Abstract: The article analyses interventional protest in present-day Russia through the lens of scenography, treating it as a method for constructing and activating meaning and as a framework for understanding affective and spatial processes of resistance. It introduces the concept scenographic glitch: a temporal and spatial disruption that occurs...

I sonetter svarar Kenneth Kvarnström för regi, kostymdesign och scenografi. Joonas Tikkanen har gjort ljus- och videodesign. Som vanligt fokuserar jag på den scenografiska händelsen, men det går inte att bortse från Kvarnströms djupa rötter i koreografi och dans.

Jag skriver som vanligt från ett scenografiperspektiv och den här gången är jag riktigt glad över att (självpåtaget och fritt) ha åtagit mig denna uppgift.

Det är scenografin, av Markus Granqvist, som gör operan Jordens hjärta eller Eatnama váibmu till en medryckande familjeföreställning.

Nu är det dags för ett scenografiperspektiv på dansprogrammet Dugan/Naharin på Kungliga Operan. Jag skriver om verken i omvänd ordning. Först Ohad Naharins Minus 16, sedan William Dugans If it feels good. Det ska särskilt nämnas att båda koreograferna är scenografer till sina alster.