#7 Scenography review: Trettondagsafton

Hur teatrarna arbetar med ljuset är en urgammal fråga. Att ljuset har kraft att skapa yttre världar likväl som inre skönhet är ett känt, men kanske inte ett så ofta uppmärksammat faktum i recensioner. Trettondagsafton (som jag upplevde 25 september 2026) på Göteborgs stadsteater får mig dels att tänka på ljussättningens magi, dels på dess historiska och tekniska kunskaps- och hantverkslager. För ljusdesignen i Trettondagsafton svarade Bella Oldenqvist, som jag tänker mig har god kunskap om Stadsteaterns scentekniska resurser.

Det börjar med ett skeppsbrott eller en katastrof, där rök blir det transformativa medium som gestaltar havets djup och gränsen mellan liv och död. En ambulans tycks flyta mitt i olyckan och brusande hjärtljud (ljuddesign av Karin Bloch-Jörgensen) blir scenografiska agenter. Hjärtslag fyller det drömska rummet, som en påträngande fysisk kroppslighet. Därefter vrider scenen fram en byggnadsliknande konstruktion ur djupet (ur dramats djup och teaterns underjord) som skapar enorma rörliga skuggor på rundhorisonten och ut i salongen. Mäktigt!

Det kvalificerade användandet av scenens tekniska resurser leder tankarna till regissören och scenografen Knut Ström. Han var den som konstruerade scentekniken, med den tysta, stora vridscenen (som har våningar under sig), fast vitkalkad rundhorisont med inbyggd stjärnhimmel, en för sin tid mycket avancerad ljusanläggning, skjutscener med mera på Stadsteatern. Vid invigningen 1934 demonstrerades det hela i en uppsättning av Shakespeares Stormen, och användes sedan på oerhört kreativa vis åren framöver. Denna scentekniska och scenografiska historia tycks leva upp när Trettondagsafton spelas nu, 2026. Magiskt!

Att skådespelarna har spellust och komisk energi har ett flertal skribenter redan kommenterat. Även kostymerna och den sparsmakade men välfungerade scenografin av Moi Tran har nämnts i några recensioner. Det jag fascinerades över var hur ljuset och scenografin, inklusive tekniken, fungerade för att skapa en spänning mellan lustspelskomik och existentiell kärleksdröm- och längtan. Horisontens ljus ändrades i takt med dramats skiftningar. Tänkt att ett ljusrosa skimmer djupnar till purpurtoner. Eller glöder i apelsinljus. Eller svalnar i kallt gröna toner. När ett par lyckades bli ihop fick de gul confetti - världsligt papper - över sig. På horisonten glimmade gyllene, heliga stjärnor. 

På vridscenen fanns distinkta objekt, bland annat två ljustorn, med kvadratiska belysningsskärmar, som kunde ge fokus åt det som skedde i scenens mitt. Aktionen längre fram på scenen belystes separat, vilket gav skärpa åt den scenografiska humor som var så kännetecknande för upptågen. En soffa och dess kuddar blev komisk när den deltog i ett lurendrejeri. Aktörerna och deras rörelser (koreograferade av Mari Carrasco) blev oerhört tydliga genom ljussättningen och scenografin, vilket gjorde det möjligt att följa handlingens vindlingar utan problem.

Det som fungerade särskilt väl var när skådespelarna rörde sig längre bak på scenen i ett slags märkligt fascinerande danser. Genom detta bands rundhorisontens existentiella kärleksskimmer ihop med människornas tafatta fumlande efter fungerande relationer. När den onda och töntiga byråkraten Malvolio cyklade i scenografin var det obetalbart hur en vimpel och hans hjälm avtecknade sig mot horisonten.

Det är onekligen spännande med den scenografihistoriska resonansen i föreställningen. Regissören Ellen McDoughall betraktas som en nyskapande kraft i Shakespeareuppsättningarnas sfär och det är hon absolut. Men det är fint att konstatera att Knut Ström, inom idén om folkteater, gjorde något liknande 1921 på Lorensbergsteatern. Liksom McDoughall körde han hårt med folkligt burleskeri. Rundhorisonten var en skimrande aktör i dramat och mot dess rosiga drömskimmer avtecknade sig distinkta objekt, som festliga valvbågar och trappkonstruktioner. Mitt i detta spelades en fartfylld cirkus fram. Då som nu skapade ljuset både drömskimmer och verklighetsbelysning.

Astrid von Rosen

Mera om kreativt team och de medverkande: https://stadsteatern.goteborg.se/pa-scen/2026-2027/trettondagsafton/

Lästips:

Rosen, A. von. Knut Ströms scenografi och bildvärld : visualisering i tid och rum. (Acta universitatis Gothoburgensis, 2010).

Bergman, G.M. Lighting in the theatre. (Almqvist & Wiksell international, Rowman and Littlefield, 1977).