#7 Scenography review: En mycket liten människa
Först måste jag säga att jag blev helt bergtagen av föreställningen En mycket liten människa på Göteborgs stadsteater (11 september 2026). Den fick mig att på ett djupt förankrat vis minnas det där med att vara nybliven mamma.
Allt kom tillbaka: Först smärtan. Förställningen börjar med en förlossning där den blivande mamman vrider sig i plågor, i en sjukhussäng. På andra sidan scenen rör sig barnet i en halvt genomskinlig plastballong. Den liknar väldigt mycket de plastformationer som användes för att gestalta drömmar och ett uppblåsbart ego i Stadsteaterns uppsättning av Peer Gynt, från 2011. Återanvändning, kanske det?
Mamman blöder, måste opereras. Sedan tjatet: "du måste kissa". Ohyggligt igenkännbart. Och så de där sjukhustrosorna; kostymens kraft tar onekligen tag i en. Sedan är det dags för den inte så stora mamman att bära en som det framstår mycket stor och mycket främmande "liten" människa. Det jag först och främst bär med mig efter föreställningen är det geniala i att låta en fullvuxen, lagom mullig man vara bebis. Att genom att laborera med skala göra något som egentligen är mycket litet till något som är väldigt stort är ett kraftfullt scenografiskt grepp, som i detta fall tar andan ur mig.
Scenografiska komponenter som en vanlig säng och en ofrånkomlig röra på golvet samspelar med mammans sömnbrist och det eviga ammandet. En liten filt som mormor gjort. Kuddar. En korg. Sinnliga detaljer som vatten har scenografisk kraft. Bebisen första bad är ljuvligt gestaltat. Dropparna i barnets ansikte. Mammans fötter i vattnet. Handdukar som läggs ut på golvet. Bebiskroppen som torkas och får torra bebiskläder i gigantisk storlek; kostymer som skalas upp har onekligen en speciell agens.
Jag blir imponerad och rörd av träffsäkerheten i det koreograferade samspelet mellan mor och barn. Att ta på bebisdräkten, att lyfta barnet. Bärselen. Jag blir helt utmattad när jag ser den i aktion. Barnet kan plötsligt gå. Mamman sover. Det blir som en skräckfilm, men ingen dör. Till slut visar sig kärleken i all sin tyngd, skönhet, brutalitet, och oöverstigliga gåtfullhet.
Brydde jag mig om att fokusera på scenografin medan föreställningen pågick? Jag är ju scenografiskribent, så fokuskravet finns där. Så här fungerar det för mig: Jag upplever föreställningen så som den samspelar med mig, rakt upp och ned. Inga förberedelser. Jag klär på mig, går dit, sitter där, upplever med hela kroppen, med alla sinnen. Den scenografiska händelsen är holistisk. Ljus, rum, ljud, kostymer, kroppar, ord, och så vidare samspelar. Efteråt landar det hela, om det vill sig väl, i en lust att översätta upplevelsen av händelsen till text. Det som skrivs här är således ett performativt tillägg, något annat än själva föreställningen, men förbundet med den.
När jag skriver den här texten sent på natten tittar jag äntligen på pressbilderna från föreställningen (jag vill inte göra det innan jag upplevt den på plats). När jag ser de bilder där rummet framträder kan jag medvetandegöra hur scenografins tungt guldiga vägg agerar i föreställningen. Det är inte fråga om vare sig en ful sjukhusvägg eller en vanlig lägenhetsvägg. Snarare för väggen tankarna till ett tempel, kanske moderskapets heliga domän. Väggen är full med porer och bucklor, som om den haft acne eller varit i slagsmål. Så är det också i föreställningen; där pågår en sårig kamp, som är hudlöst levande och samtidigt stenhård. Fotografierna framstår som konstverk i sig. Iscensatta för att på ett självständigt vis lyfta fram föreställningens lika heliga som våldsamma rum.
Här finns fakta om föreställningen, alla namn, och flera bilder:
https://stadsteatern.goteborg.se/pa-scen/2026-2027/en-mycket-liten-manniska/
Astrid von Rosen
PS. Den guldiga väggen är, får jag veta, återanvänd från Katt på hett plåttak, från 2025. Bra miljötänk förstås, men framför allt viktigt att den hade omskapats på ett konstnärligt fungerande sätt. DS.