#7 Scenography review: Cross at Backa teater

Den ungdom som skulle följt med mig för att uppleva Cross (2 oktober 2026) uteblev, så jag fick vara ungdom själv. Pang på tonårssex och -trauma inklusive otroligt pinsamma föräldrar och en frigjord, sjukt rolig och sympatisk farmor. Mina bänkgrannar, kvinnor i mogen ålder, och jag, skrattade och njöt på empatiska och inkännande vis, för att hela Cross-showen hade tolal tonträff för vår åldersgrupp. Egentligen är Cross riktad till 15-åringar, med de får uttala sin åsikt själva.

När föreställningen börjar kör en vrålade en motorcross-moppe in på scenen och luften fylls av distinkt bensinlukt. Jag och damerna intill mig vibrerar av lust att skratta inkännande. Näsorna är fulla av minnen. För min del handlar det om högstadiet och att meka med moppe (sjukt länge sedan). Jag undrar om nuets stadsungdomar håller på med mopeder och cross? Ingen aning. Miljötänket borde väl stoppa allt bensingasande. Hur som helst: genom doften lyckas föreställningen öppna för frågor om könsidentitet, respekt, fördomar, språk och inte minst detta med att kunna tala och våga älska.

Från ett scenografiskt perspektiv, som inbegriper doft, sitter öppningsscenens bensinlukt fast under hela spelet för att den representerar frigörelse och dröm, snarare än bensinskam. För mig finns doften kvar genom hela föreställningens såpa-kletiga och otroligt medryckande handling. På scenen visas en brädmiljö (av Charlotta Nylund), som indikerar håla på landet, dit det går att ta sig medelst buss. Mellan brädornas glipor kan sexiga rökdunster inta rummet, eller så kan ett genomträngande ljus skära sönder en smärtsam situation.

Aldrig har jag väl varit så nöjd med att få privilegiet att skriva om furu, och brädors materiella agens. Ljusa brädor monterade i olika riktningar och täthet var grunden i scenografin. Träbygget var hus, altan, bastu, kök, och farmors flummiga ställe. Inne på scenen fanns en vridskiva som med människokraft kunde fösas till rätt lokalitet, något som skapade väl fungerande fysisk tröghet åt gestaltningen. Mintgröna toner, eller vad nu färgnyansen kallas fanns i kökets detaljer. Som att tvingas åka hem till landet; spya-kontaminerat, men också vibrerande av bisarr hemkänsla och kärlek.

Det fanns ett mörker precis utanför husets altan – tänk nu furutrall – och pappans lite slokande kryddodling, som förmedlade ett existentiellt tillstånd bestående av längtan, förväntan, och annalkande kris eller katastrof. I Cross är scenografin, som händelse i tid och rum, både nyanserad (tänk pappans bisarra förevisande av en minibanan) och kongenial med dramat, i form av brädornas trots allt vänligt hoppfulla attityd till möjligheten att leva sitt liv som sig själv. 

Astrid von Rosen

Här länk till teaterns information: 

https://stadsteatern.goteborg.se/backa-teater/produktioner/2026-2027/cross/