#6 Review Konst som aktiverar staden: Örebro OpenART 2026

På håll ser jag en rosa form med Nikolaikyrkan i fonden. Den ljust rosa armen vilar i det gassande solskenet på två träbockar av furu, någon meter över marken. Den ligger med handflatan uppåtvänd och lätt böjda fingrar i en inbjudande eller kanske krävande gest. Den blekrosa huden förefaller oroväckande exponerad i solskenet, ytan är lite klibbig som om den svettas eller har börjat smälta. Den rosa glansiga ytstrukturen är oemotståndlig, jag måste röra vid verket. Skalan är jättelik, min egen hand täcker knappt yttersta fingertoppen på skulpturen. Det är antitesen till de svala marmorskulpturer vi är vana att se i museimiljö: kall marmor som inte får vidröras.

Existentiella frågor om normer och självbild är centrala i detta biennalens mest omtalade (och vandaliserade) verk Jag är extrem av konstnärsduon Lillith. Vad är normalt? Vilka kroppar får synas i det offentliga rummet? Den enorma armen väcker känslor och reaktioner, både på plats och i sociala medier. När jag återvänder nästa dag gapar bockarna tomma. Ett anslag sitter uppsatt på informationsskylten: Konstverket är tillfälligt borttaget för reparation.

Årets biennal är mindre än tidigare upplagor, med färre verk och en mer koncentrerad närvaro i Örebro stadskärna. Tillgängligt och otillgängligt, fult och vackert blandas i en spännande mix. Konsten aktiverar staden, samtidigt som stadens rum förändrar mötet med konstverken.

I årets upplaga av OpenART återkommer frågor om människans relation till naturen på flera nivåer. Inte minst genom återbruk där det bortslängda får nytt liv i konstverken. Mest tydligt kanske i The Garden of Fragments på stortorget, där Bahzad Sulaiman har skapat en skulptur av kasserade vitvaror som byggts om till en blommande trädgård. En stapel av vita kuber där linjerna bryts av frodiga blomsterarrangemang som tar över vitvarukyrkogården. Ljust lila petunior väller ur en tvättmaskin, kaskader av runda krasseblad rinner ut ur en annan. Ett frysskåp har förvandlats till örtagård med doftande lavendel och mognande smultron. Symboliken är tydlig, naturen tar över och bryter ut som en blomstersmocka ur civilisationens bortkastade rester. Installationen blir en fest för alla sinnen genom blommor, bär och kryddor som både doftar och smakar. Till verket hör en ljudslinga där vi uppfattar spår av de nu avdöda maskinernas tidigare liv: dova motorer, rinnande vatten, ljudet av en tvättmaskin som centrifugerar. Besökarna går runt, stannar till, sträcker varsamt ut handen för att röra vid växterna och kanske gnugga ett myntablad mellan fingertopparna.

Frågor om normer och självbild ställs av Gina Disobey i verket Passing. Framför Stadsteatern står en elefant av spegelglas. Elefanten tittar vemodigt mot en portal, en öppning som är allt för liten för att dess bulkiga form skall kunna passera. Betraktare blir delaktiga med sina spegelbilder, frivilligt eller ofrivilligt. I elefantens blanka sidor syns publiken men också platsen runt omkring, ett spegelvänt stadslandskap med stirrande människor. Elefanten i rummet visar fram oss som vi är. "VAD MÅSTE ÄNDRAS?" står skrivet med blå sprayfärg på marken. Ja, vad måste ändras? Är det vår självbild eller är det den trånga portalen, våra normer och förställningar som begränsar oss?

Biennalens mest interaktiva verk är Reversed Zoo av Jam Public. Verket har intagit Järntorget och framstår som en färgglad byggarbetsplats, ett temporärt tivoli med olika ingångar. Metallnät formar burar längs sidorna och i mitten finns en öppen plats. Stora skyltar visar vägen: vill vi vara "Humans" eller "Animals"? Verket vänder på våra föreställningar: i Reversed Zoo är det människan som sitter i bur, betraktad av djuren utanför. Estetiken är lekfull och tillåtande, barn springer upp och ned i trapporna, skrattar och ropar. Besökare rör sig in och ut ur burarna för att prova olika positioner. Hur är det att vara människa i bur? Hur känns det att vara ett djur? Delaktigheten är en förutsättning: utan besökare, inget zoo. Trots det lekfulla formspråket anas en mörk underton av allvar och sätter fingret på mänsklighetens hierarkiska kategorisering av omvärlden. Vad skulle hända om vi tänker på ett annat sätt?

I Svartån får jag syn på en figur som sitter ihopkrupen på en brygga, en person i luvtröja som lutar sig över vattnet. Hur är det möjligt, hur har den kommit dit? Det visar sig vara en del av verket Glazed Paradise där konstnären Mark Jenkins har placerat ut människoliknande skulpturer på oväntade platser i staden för att skapa möten och pauser i vardagen.

OpenART 2026 visar hur offentlig konst kan vara mer än utplacerade objekt i stadsmiljön. Konsten förändrar hur vi rör oss, stannar upp, lyssnar, känner och möter varandra. Örebro blir under några sommarmånader ett gemensamt scenrum där konst, arkitektur, vatten, vind och människor tillsammans formar upplevelsen av staden.

Viveka Kjellmer

Foto: V. Kjellmer