Review: Maximalistiska betydelelager i Hammer

09.11.2022
Foto: Tack till GöteborgsOperan
Foto: Tack till GöteborgsOperan

SCENOGRAFIPATRULLEN var på plats på GöteborgsOperan och upplevde Alexander Ekmans dansföreställning Hammer. Som forskare inom scenografi och kostym kunde vi både njuta av det maximalistiska uttrycket och observera de många betydelselager som fanns inarbetade i föreställningen. Henrik Vibskovs kostymer i samspel med dansarnas magnifika, och mycket olika, kroppar och personligheter var fullkomligt oemotståndliga i den första aktens lekfulla, roliga och otroligt raffinerade gestaltning av samtidens mediala verklighet. Det blev euforiskt när dansarna klättrade ut bland publiken, så att vi kom nära deras kostymer och kroppar, och så började det urarta, med allt större behovs av att ta sefies, och allt vildare gester för att synas. Publiken spelade sin roll på bästa sätt! 

I andra akten blev dansuttrycken hårdare; den allt mera perversa modeshowen rullade på till Mikael Karlssons skönt tunga musik. Vi såg både megakända fotomodellen Kim Kardashians rumpa och konstnären Anna Uddenbergs vridet sexualiserade kropppar inta scenen. Andra såg kanske annat - men sublimt träffsäkert blev det. Ljusdesignern Joakim Brink skapade ett både flytande och kraftfullt medagerande landskap på scenen. Till slut återstod bara ruiner. Behovet av befrielse - att med hammare /slägga - så sönder narcissistiska murar blev allt tydligare under föreställningens gång. Lager av referenser till konst- och modevärlden gjorde gestaltningen fullödig, utan att avkräva publiken facit. Vi tackar och bugar.

Astrid von Rosen & Viveka Kjellmer