#4 Om ordval: Robert Wilson är död, länge leve hans scenografikonst

Robert Wilson har lämnat jordelivet. Vi på Scenography Journal beklagar sorgen och vill samtidigt lyfta fram vikten av att ägna hans scenografiska konstnärskap kraft. Vem skriver om Wilsons arbete? Vilka ord, termer och begrepp används för att få fatt i och skildra denne regissör, scenograf, ljud- och ljuskonstnär etc. mångfacetterade gärning?

I svenska nyhetstexter om Wilsons bortgång omnämns han främst som "regissören", och visst var han regissör, men han var också mycket mera. Epitetet "allkonstnär" förekommer i ett par nyhetstexter, och skribenterna, särskilt de som haft möjlighet att uppleva åtminstone några av hans alster, lägger sig vinn om att få fram hans speciella sätt att skapa sceniska verk. Hans visuella skicklighet och den innovativa bildmässigheten i hans skapelser nämns. Ytterst sällan används någon form av scenografiskt ordval eller dito tänkande för att få fatt i Wilsons specifika kraft och skicklighet. Det är som om ordet scenografi inte har tillräcklig språklig laddning och status för att förknippas med Wilson. Detta med scenografibegreppets låga status är något som den brittiska forskaren Rachel Hann utreder och påpekar i Beyond Scenography (2019).

Låt oss uppsöka Wilsons uppsättning av Ett drömspel på Stockholms Stadsteater, 1998. Denna uppsättning har gjort spännande avtryck, både i dagspress och i akademisk text. I Svenska dagbladet (1998-11-08) skriver Lars Ring att att "Robert Wilson gör Ett drömspel, liksom sina andra iscensättningar, till ett konstverk mer än till teater". Han säger också att Wilson "bygger arkitektur åt texten, en struktur av rumslighet och tid. Han leker med arkitektoniska element, med ljus, med ljudet - av krossat glas, exempelvis". I sitt språkliggörande av uppsättningen använder Ring ord som förmedlar hög status: konstverk och arkitektur. När jag läser Rings recension tänker jag, så märkligt att ord som scenografi eller scenografikonst inte tycks vara valbara för att få fram det Wilson gör med rummet. 

Nyfiket läser jag flera recensioner från 1998. I Göteborgs-Posten (1998-11-16) använder Amelie Björck uttrycket "visuell teater" för att skildra Wilsons Drömspel. Hon skriver: "Bilderna från hans Drömspel bränner sig fast på näthinnan. Kompositionen liknar en rad levande diabilder mellan nedsläckta scenbyten. Tablåer med samma drömskarpa skönhet som man finner i René Magrittes eller Edward Hoppers tavlor." Här skildras scenografiskt rumsskapande i full aktion, men utan att benämnas med utgångspunkt i exempelvis scenografiteori (detta är en observation, inte ett klagomål). Längre fram i texten skriver Björck: "I programlistan står Wilson som regissör, scenograf och ljusdesigner. Varför inte också koreograf? De stramt schematiserade, ofta humoristiska rörelserna är avgörande för det skulpturala intrycket." Och så detta: "Robert Wilsons metod börjar, lagom bakvänt, inte i texten utan i rörelserna. Han skissar scenerier, och sätter i gång skådespelarna på dem, för att sedan efter hand lägga nya nivåer till uttrycket: musik, scenografi, ljus ... Det krävs en fullkomlig synkronisering i slutfasen för att det ska fungera. En hjärnhård regissörsvilja." Eller - tänker jag efter läsningen - så är viljestrukturen också väldigt scenografisk. 

Hur som helst indikerar ovanstående exempel från Ring och Björck att erfarna och kunniga recensenter inte vid tidpunkten hade tillgång till ett scenografiteoretiskt språk. Deras texter har självfallet ett värde ändå. För mig som historiker utgör de välskrivna ögonvittnesskildringar av en banbrytande uppsättning av Ett drömspel. Scenografivinkeln behöver skrivas i efterhand, av andra personer. 

Nu ska vi (jag och du som läser) vidare, till år 2005. Det var då som konstvetaren Magdalena Holdar inledde sin doktorsavhandling (se referenslistan sist i den här texten) med att kort beskriva Wilsons uppsättning av Ett Drömspel. Hon går även igenom recensioner av uppsättningen - många flera än de jag nämner här ovan - och konstaterar att ett scenografiskt perspektiv är frånvarande. Ingen frågar vad scenografin "gör", så som dagens teoretiker förordar. Vad har då skett sedan 2005? Har förståelsen av scenografi som mångsinnlig, rumslig, och även dramaturgisk händelse tagit sig in i recensioner och andra presstexter, som exempelvis det som skrevs efter Wilsons död? Tveksamt. Scenografi nämns, men utgör nästan aldrig utgångspunkt för analys, tolkning och omdöme. Och vad tänker och skriver scenograferna själva om Wilson? 

I förhoppning om en fortsatt diskussion och utveckling av medvetenheten om scenografibegreppets relevans och fruktbarhet i scenkonstkritiken.

Referenser:

• Hann, Rachel (2019). Beyond scenography. Abingdon: Routledge

• Holdar, Magdalena (2005). Scenography in action: space, time and movement in theatre productions by Ingmar Bergman. Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2005
• Tillgänglig på Internet: https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-427

Astrid von Rosen, professor i konst- och bildvetenskap med inriktning scenografi