# 4 Om ordval: Robert Wilson är död

Robert Wilson har lämnat jordelivet. Vi på Scenography Journal beklagar sorgen och vill samtidigt lyfta fram vikten av att ägna hans konstnärskap kraft. Vem skriver om Wilsons arbete? Vilka ord, termer och begrepp används för att få fatt i och skildra hans mångfacetterade gärning. 

I svenska nyhetstexter om hans bortgång omnämns han främst som "regissören", och visst var han regissör, men han var också mycket mera. Epitetet "allkonstnär" förekommer i nyhetstexterna, och skribenterna, särskilt de som haft möjlighet att uppleva åtminstone några av hans verk lägger sig vinn om att få fram hans speciella sätt att skapa sceniska verk. Hans visuella skicklighet och den innovativa bildmässigheten i hans skapelser nämns. Ytterst sällan används någon form av scenografiskt ordval eller tänkande för att få fatt i Wilsons specifika kraft och skicklighet. Det är som om ordet scenografi inte har tillräcklig språklig laddning och status för att förknippas med Wilson. 

Låt oss uppsöka Wilsons uppsättning av Ett drömspel på Stockholms Stadsteater, 1998. Denna uppsättning har avsatt spännande avtryck, både i dagspress och akademisk text. I Svenska dagbladet (1998-11-08) skriver Lars Ring att att "Robert Wilson gör Ett drömspel, liksom sina andra iscensättningar, till ett konstverk mer än till teater". Han säger också att Wilson Wilson "bygger arkitektur åt texten, en struktur av rumslighet och tid. Han leker med arkitektoniska element, med ljus, med ljudet - av krossat glas, exempelvis". I sitt språkliggörande av uppsättningen använder Ring ord som förmedlar hög status: konstverk och arkitektur. När jag läser Rings recension tänker jag, så märkligt att ord scenografi eller scenografikonst, inte tycks vara valbara för att få fram det Wilson gör med rummet. Det är som om scenografi-ordet har låg status, något som forskaren Rachel Hann utreder och påpekar i Beyond Scenography (2019).

Nyfiket läser jag flera recensioner från 1998. I Göteborgs-Posten (1998-11-16) använder Amelie Björck uttrycket "visuell teater" för att skildra Wilsons Drömspel. Hon skriver: "Bilderna från hans Drömspel bränner sig fast på näthinnan. Kompositionen liknar en rad levande diabilder mellan nedsläckta scenbyten. Tablåer med samma drömskarpa skönhet som man finner i René Magrittes eller Edward Hoppers tavlor." Här skildras scenografiskt rumsskapande i full aktion, men utan att benämnas med utgångspunkt i exempelvis scenografiteori (detta är en observation, inte ett klagomål). Längre fram i texten skriver Björk: "I programlistan står Wilson som regissör, scenograf och ljusdesigner. Varför inte också koreograf? De stramt schematiserade, ofta humoristiska rörelserna är avgörande för det skulpturala intrycket." Och så detta: "Robert Wilsons metod börjar, lagom bakvänt, inte i texten utan i rörelserna. Han skissar scenerier, och sätter i gång skådespelarna på dem, för att sedan efter hand lägga nya nivåer till uttrycket: musik, scenografi, ljus ... Det krävs en fullkomlig synkronisering i slutfasen för att det ska fungera. En hjärnhård regissörsvilja." Eller så är viljestrukturen också väldigt scenografisk. Hur som helst indikerar ovanstående exempel från Ring och Björk att erfarna och kunniga recensenter inte hade tillgång till ett scenografiteoretiskt språk. Deras texter har självfallet ett värde ändå. För mig som historiker utgör de välskrivna ögonvittnesskildringar av en banbrytande uppsättning av Ett drömspel. 

Fortsättning följer. 

Referenser:

• Hann, Rachel (2019). Beyond scenography. Abingdon: Routledge

• Holdar, Magdalena (2005). Scenography in action: space, time and movement in theatre productions by Ingmar Bergman. Diss. Stockholm : Stockholms universitet, 2005
• Tillgänglig på Internet: https://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:su:diva-427