#5 Dugan/Naharin som scenografisk händelse
Nu är det dags för ett scenografiperspektiv på dansprogrammet Dugan/Naharin på Kungliga Operan. Jag skriver om verken i omvänd ordning. Först Ohad Naharins Minus 16, sedan William Dugans If it feels good. Det ska särskilt nämnas att båda koreograferna är scenografer till sina alster.
Efter paus: MINUS 16.
Det finns en rätt så känd historia om när scenografen Gunilla Palmstierna-Weiss fick Ingmar Bergman att förstå att ett "tomt" (som förstås aldrig är tomt) rum också har scenografisk kraft. Jag tänker på detta när jag upplever Ohad Naharins verk Minus 16.
Det börjar med att en dansare i lediga kläder rör sig på det nakna scengolvet till medryckande musik. Scenljuset känns opretentiöst och bakgrunden består av mörker. Genom att det fortfarande är ljust hos oss i publiken binds vårt rum ihop med scenrummet på ett sätt som känns avväpnande. Vi är fria att hitta våra platser, småprata, och möta dansarens ljuvliga rörelser i vår egen takt.
Sedan brakar det loss. Ur mörkret kommer en armé av dansare. Deras kroppar, ljud och rytmer tar över rummet. Enkla stolar formar en halvcirkel långt fram på scenen. Cirkelns andra halva löper implicit ut i salongen och tillbaka till dansarnas krets. Det blir en full, men samtidigt öppen, levande cirkel, som effektivt förenar scen och salong. Dansarna sjunger, stampar, kastar sig rytmiskt till en judisk räknevisa. Kläder slängs högt i luften, landar i en hög, samlas ihop. Tempot växlar. Andra danser tar vid. Den scenografiska atmosfären blir till svettigt mörker. Det är som att slicka i sig salt, dansa så nära att livet överskridet döden.
Dansarna hämtar upp var sin person från publiken och varma, ibland mycket märkliga danser uppstår. Återigen förs scen och salong samman i en gemensam atmosfär. Mot slutet dansar en äldre kvinna, som hör till dem som hämtats från salongen, med en lång man. De rör sig bortåt, mot fonden. Det är rörande, vackert. Rummet är fortfarande naket, samtidigt som utbytet mellan scen och salong skapar en omfamnande atmosfär som kulminerar i det ovanligt lössläppta och dansanta applådtacket. Tillsammans tar dansarna och publiken makten över rummet.
Före paus: IF IT FEELS GOOD
Klubbkänslan framträder direkt – som en air av något kroppsligt minne – när jag och följeslagaren tar plats i salongen. Scenen är öppen, stora speglar och centrala DJ-bås möter salongens myller av förväntansfulla besökare. Två DJ-kvinnors ryggar rör sig rytmiskt i speglarna, där även publiken syns, invid baksidan på tekniktornen och bländande strålkastare. I den pulserande spegelvärlden visar dansarna upp de mest rafflande neoklassiska rörelsesekvenser. Dansarnas lutningar, vridna vinklar och överraskande diagonala utfall är inte bara koreografiska moment utan även scenografiska – aktivt rumsskapande – parametrar. Kostymerna av Mayumi Yamaguchi Modigh spelar med i helhetsintrycket. De välsittande vita kostymerna, som är fulla med pikanta detaljer i rosa och turkos, gör att dansarnas allt häftigare rörelseflöde framträder fint på den ibland halvmörka scenen.
Det jag uppskattar med den scenografiska spegelvärlden, är dels hur ett flertal halvdunkla rumsligheter gör miljön spännande, dels hur Tobias Hallgrens träffsäkra ljus, bidrar till att binda ihop scen och salong på ett smart och varierat vis. Jag upplever att den här versionen av klassiskt kodad dans mår bra av klubbvärldens scenografiska atmosfär. Det maximalistiska resultatet stannar kvar i min kropp, som om jag själv dansat överjordiskt vilt i en dunkande, ljusblixtrande partynatt.
Astrid von Rosen