#6 Scenografirecension: Rage, Dramaten

Rage, raseri som scenografisk händelse, hur kan det bli? Mediaflödets förhandsvibbar utlovar "en blandning av tv-serien White Lotus och skräckfilmen Funny Games". Att Milo Rau svarar för regin för tankarna till brutal skärpa. Scenografin i Rage är gjord av Anton Lukas och Josefin Lindner, och för kostymerna svarar Anna Heymowska. 

Scenografin verkar på två nivåer. På den övre nivån finns en stor, centralt placerad bildskärm där vi ser öra-näsa-hals-scener, exempelvis i form av osmakliga kyssar som övergår i strypsex, varvat med naturskönt utomhusvåld. Rekvisitahumorn frodas, genom väggen med teatrala kultföremål, som omvandlas från skrytobjekt till mordvapen. Den tekniska samordningen mellan förinspelad och live video och fysiskt rum imponerar.

På den nedre nivån snurrar vridscenen, denna spelmaskinens bästa kugge, långsamt – lika mjukt som obönhörligt – fram olika fasetter av ett finborgerligt sommarhus, lite lagom slitet, med fula utemöbler, soptunna, avlövade klängväxter, trätrall, och en naken, barrande julgran ingen förmått göra sig av med. Inne en minutiöst uppbyggd interiör komplett med trovärdiga detaljer som PH-lampa, vackert porslin, nyinköpt toapapper och en fräsch sallad till middag. Det scenografiska snurrandet är kongenialt med dramats infernaliska sätt att låta allting byta skepnad tills ingenting av värde återstår. Vridscenens långsamma snurrande – som avbröts en stund ganska långt in i föreställningen – håller ihop den infernaliska samtidsspeglingen.

De här scenografiska uppdelningen för tankarna till sådant som Piscators kritiska rum där film, projiceringar och bygge skulle frammana främmandegörning, men som idag framstår som förväntade och kanske rentav borgerliga uttrycksmedel. När aktörerna ber om borgerlig musik förstärker detta tanken att scenografin vill spela på att vara konventionell, inte ny. Till det läggs lagret av det faktiska scenrummet och salongen, Dramatens stora scen med guldprocenium och dess hyfsat uppklädda premiärpublik. Detta aktiveras genom att börja föreställningen framför ridån med direkt tilltal till publiken, ett gränsöverskridande mellan scenrum och scenografi som gärna fått användas mer. Tappar eller laddas föremål med betydelse då de lyfts ur det realistiska huset och läggs ner på scengolvet? Kan rollerna se, göra och säga andra saker väl utanför huset, när de riktar sig direkt till publiken? Det sker något fysiskt och direkt i oss, när en ung kvinna står där i strålkastarljuset rakt framför oss blodig i ansiktet och håller sitt tal om alltings kollaps. Då blir det svårt att värja sig.

Varv på varv. Först ett lustmord på Bergmankulten och sedan filmrealistiska mord som blir allt råare. Husmiljöns stereotypa vanlighet, inklusive de effektivt klass- och könskänsliga kostymerna, gör att det som sker har lätt att nå fram till oss i publiken. Raseriets färg är här väldigt vit - vita kroppars sceniska splatter - och detta framställt genom hypernormalitetens rum och kläder. Och så måste vi svälja medlöperi, var på varv. Distansen scenografin skapar i framställningen förstärker hemskheten och påminner om hur vi ser men inte ser den kollaps som pågår i världen. Varv på varv. Dramatens medelklasspublik ser kroppar i kännbart passande plagg massakreras. Kanske lyckas detta våldsamma sceniska görande utmana och avslöja vad vi "bekymmerslöst konsumerar" dagligen via våra egna bildskärmar? Vi anar, eller kanske inbillar oss hakkors i den mysiga på-landet-koftan, och mattan blir en nazistisk bildlek.

Vi i publiken kanske sitter säkert, eftersom våldet på scenen håller sig där, men samtidigt satte sig själva den scenografiska vridningen, snurrandet i våra kroppar. Spelvävens scenografiska våld, där kameramännen skymtade inne i vridscenens husmaskin blev kuggar i samhällets skärmstyrda bildvåld. Vi funderar på hur om detta hade kunnat drivas längre genom att låta rollerna/skådespelarna själva producera bildmaterialet, och formen blivit innehåll. De kommunicerar redan mellan husets "innanför" och scenrummets "utanför" genom bilden på projektionsskärmen vilket samtidigt hade gett en än mer klaustrofobisk känsla där formen blivit innehåll. Eller se en kameraman vägra filma eller aktivt själv börja ta över berättandet och filma periferin och så vidare. Nu lyder bilden regissören. Undertiteln på pjäsen är "Anarki släpps lös över världen" men scenografin/bilden är smidigt foglig trots sitt blod och våld.

Det övergripande scenografiska greppet lyckas ändå ge form åt den pågående implosionen av samhällets symboliska ordning. Därför utgör scenografi och kostym inklusive de affektiva atmosfärer de bidrar till att skapa, en god grund för att tala vidare om den fruktansvärda sjuka som hotar att omintetgöra vår framtid. Hjälper det oss att sitta tillsammans i en teatersalong och med lätthet betrakta hur varats vridscen låter vreden förstöra precis allt?

Astrid von Rosen & Moa Möller

MERA INFO: Här finns konstnärligt team och produktionsteam: https://www.dramaten.se/repertoar/rage