#6 Scenografirecension: Olympiaden på Folkoperan

Det här är en recension av den scenografiska händelsen, vilket innebär att jag fokuserar på rummets agens, i samspel med övriga skeenden

Jag kan säga det direkt: Linus Fellboms hantering av scenografi och ljus är mästerlig. Med en lika lekfull som teaterhistoriskt medveten kunskap förser han Folkoperans scenrum med en välvd horisont, i form av stora målade dukar, i draperihängning. I taket finns en U-formad ljusramp, som ger horisonten olika stämningsskapande belysningar. Detta att horisonten så tydligt är målad ökar dess materiella kraft, och bidrar till ett taktilt – alltså kännbart – seende. Måleriet framstår som fräscht och lockande, just för att det inte är en plasmaskärm eller något annat högteknologiskt som möter oss i publiken. Skarvarna mellan de stora dukarna fungerar som slitsar där aktörer kan ta sig in och ut, på skönt handfasta sätt. 

Genom måleriet tar ögonen in rummet och kroppen blir del i atmosfärer som frammanar den grekiska världens havslandskap, i olika temperaturer, tider på dygnet och symboliska sinnesstämningar. Scenografin är således inte bara distanserat visuell utan medskapande och mångsinnlig. Havslandskapet utstrålar värme och skön bris, och det doftar Medelhav, lite svett och solvarm hud, lycka, sinnlighet och begär. Allt detta ageras ut på scenen, genom musik, konstkompetenta kroppar, kostym (mästerligt historia-nu-kreativa skapelser av Anna Ardelius som förtjänar en egen recension), mask (slagfärdigt av Therésia Frisk), koreografi, sång, musik och ljud, men jag finner det väldigt givande att granska det hela från scenografihållet.

Så långt horisonten, det kärl som håller ihop rummet, skapar den övergripande atmosfären och utövar sin – i detta fall – ljuvliga makt över oss människor. Mellan horisonten och den byggda miljön bildas ett utrymme, en gång, som är magiskt användbar i hela föreställningen. Till vänster på scenen har gudarna sin självklara plats i form av orkestern, vars medlemmar är iförda grekisk-inspirerat loungemode med tillhörande guldiga badmössor och guldpimpade sandaler. Ahhh denna lekfullhet med historiska dräkter och attribut. Rakt igenom föreställningen ger de många kreativa greppen upphov till varma skrattvågor i kroppen. Den sceniska kreativiteten skapar närhet, igenkänning och en känsla av tillgänglighet, i linje med Folkoperans 50 år gamla verksamhetsidé.

Själva scenbygget består av en oval, terrasserad marmorform som bildar en grekinspirerad teatermiljö på scenen, med sittplatser och central spelplats med flexibla höj- och sänkbara element. Höga kolonner som avtecknar sig mot horisonten naglar fast igenkänningsfaktorn. I föreställningens andra del vänds delar av marmorformen så att rummet får en annan känsla och på slutet fälls kolonnerna varsamt så att ett ruinlandskap bildas. Det som är magiskt med marmormaterialiteten är att den sömlöst lånar sig till att bli exempelvis simhall – och då känner jag klordoften och det där obehaget när fötterna måste gå på blöta ytor. Eller så blir marmorn till lyxigt rum för laddade samtal och intimiteter, eller vad nu fantasin lånar sig till.

Genomgående används en underbar gammal teaterteknik, nämligen den att utnyttja gången mellan horisonten och scenbygget, för att låta sådant som fräckt rytmiska hästhuvuden, en ljuvlig fårhuvudbonad, sporthjälmar i kraftfull rörelse, eller segelformer som gör världen stor, sticka upp och röra sig. Detta minner om de tidiga teatermodernisternas sätt att skapa flexibla rum med få, flyttbara komponenter och det minner om revytraditionens och dockteaterns tekniker för att omedelbart fånga publikens intresse och få oss att häpna, skratta eller vibrera inom bords. Och jag som var med under 1980-talets performativt maximalistiska tid med Utomjordiska Barockbolaget och Dybaletten känner hur det finns en viktig frihetskänsla i hela gestaltningen.

Marmorlandskapets transformativa sektioner för också tankarna till sådant som Adolphe Appais stiliserade scenbild för Glucks Orpheus och till Gordon Craigs modulsystem och sätt att frammana storslagna strider med hjälp av några uppstickande spjut. De scenografihistoriska lagren är oändligt många, och inte nödvändiga att känna till för besökaren, men oavsett perspektiv och förkunskap, vill jag å det varmaste rekommendera ett besök på Olympiaden, årets hittills bästa sporthändelse.

Och så ett fragment som kroppen minns: Ett lilaskimrande, rumsförändrande ljus förenar luftakrobatens rörelser med sångarens röst och Vivaldis musik. Så starkt och rörande.

Astrid von Rosen, professor i konst- och bildvetenskap, med inriktning scenografi