#6 Scenografirecension: 1984 på Backa teater
När jag kom hem efter att ha upplevt 1984 på Backa teater började föreställningen sitt efterliv. Vad dröjer sig kvar av den scenografiska händelsen? På vilka sätt har scenografin påverkat mig och hur fungerade den som medskapande aktör i den sceniska helheten?
Josefin Hinders scenografi, i form av en skulpturalt kodad, mångbottnad, och oerhört stilsäker byggkonstruktion fyllde hela fonden. Under föreställningens gång tröttnade jag aldrig på att iaktta det som vid en första anblick liknade en sliten industri-miljö som tagits över av en totalitär makt, komplett med rostig metall, propagandaaffischer och övervakningsöga. Där fanns också valvbågar, plattformar och trappor som fick mig att tänka på Piranesis etsningar av fantasi-fängelser. Sammantaget gjorde det här att scenografin inte blev stum och statisk, utan tog rollen som en elastisk och mångbottnad partner i spelet.
Från första början var det, åtminstone som jag upplevde det, tydligt att scenografin lyckades ge fokus och plats åt skådespelarna, som agerade nära publiken (deras prestationer, som jag har stor respekt för, recenseras av andra, så jag går inte vidare med detta här). Nivåskillnader i scenografin utnyttjades effektivt, liksom halvt dolda utrymmen, och brutala detaljer som ett rör där något grötaktigt kunde tappas upp, för att sedan slukas snabbt. Snurrande fläktar – en av det mest effektiva delarna i scenografin – och ljudet av vattendroppar bidrog till rumsskapandet. Projiceringsytor för språkövervakningens förstörelsehandlingar och en skärm för det obligatoriska – i min smak rätt utslitna med såklart brutalt effektiva – övervakande ögat var placerade i mitten, högt upp.
Josefin Hinders kostymer fick med fin taktil känsla och subtila medel fram både slitna arbetarkläder och övervakaruniformer. Josefin Ekerås svarade för maskdesignen som dels visade skitig slitenhet i form av mörkt grålila skuggor under ögonen, dels röda maktheta skuggor. Ansiktena blev nakna när tortyren utplånade förnuftet tills inget tänkande återstod.
Ljuset, av Bella Oldenqvist, band samma det scenografiska rummet med kostym, mask och aktörernas kroppar. Dels arbetade ljuset med formstarka koner av strålkastarljus, igenkännbara från film och konst som vill skildra brutalt sökljus, dels fanns annat, mera subtilt och känsligt ljus, som gav den scenografiska världen ett märkligt liv och djup. Ljuset kunde få en varm ton, lite åt det beigea hållet, och det kunde stråla från mittentornet. Den där uppdykande ljusvärmen har dröjt sig kvar hos mig.
Mitt i den fasansfulla övervaknings- och angiverivärlden fanns det, tror jag i alla fall, mänsklighet och glimtar av skönhet. Ett rött skärp runt midjan blev till slut en markör för kärlek och liv (från att ha stått för sexförbud och insemineringstvång). Långt inne i den scenografiska konstruktionen skymtade obestämbara öppningar, gångar, utrymmen, som kanske vittnade om kraften att drömma om värdigare livsbetingelser. Rök bidrog till att lösa upp gränser mellan fast och flyktigt, mellan totalitärt fängelse och tankekraftens frihetsrörelse.
Det fanns en glänta i föreställningen, en fri plats där träden var för små för att vara riggade med kameror och mikrofoner. Det fanns ett skimrande glasobjekt. Och det fanns en liten bit choklad. Den scenografiska händelsen växte och levde med mångsinnliga bilder och förnimmelser, bortom brutalgrå och flimmerhårda uttryck.
Astrid von Rosen
Här finns mera information och alla namn:
https://stadsteatern.goteborg.se/backa-teater/produktioner/2025-2026/1984/