#6 Kvarnströms sonetter - Studion, Göteborgs stadsteater
I sonetter svarar Kenneth Kvarnström för regi, kostymdesign och scenografi. Joonas Tikkanen har gjort ljus- och videodesign. Som vanligt fokuserar jag på den scenografiska händelsen, men det går inte att bortse från Kvarnströms djupa rötter i koreografi och dans.
Vad jag uppfattar som en stor, uppslagen bok fyller i princip hela scenen och utgör en dominant scenografisk aktör. Boken är uppslagen så att mittvecket är horisontellt och befinner sig flera meter upp mot fonden. Fram mot publiken öppnar sig en ljus och taktil boksida, i form av en vacker kana ned mot scenkanten. Detta bidrar med ett skönt schvung som består under hela föreställningens gång. Bokens övre del vilar mestadels i mörker. Mittvecket bildar en avsats där aktörer kan ta plats – som i att sitta och spela luta – och en mörk källa ur vilken sonetterna kan flöda fram.
I relation till boken blir aktörerna små. Boken blir bärare av Shakespeares storhet som författare och hans enorma betydelse genom scenkonsthistorien. Genom detta grepp bildas en ödmjukhetens zon där frihet och fantasi kan få prövas.
I början av föreställningen har gestaltningen drag av föreläsning, och jag tänker: "Mina studenter borde komma hit! Få en del fakta, få känna och tänka om hur magiska sonetter kan ta form som mångfacetterat scenkonstverk." Under föreställningens gång blir den scenografiska kraften i dans-, bild- och musikinslagen allt mera framträdande. Vi får se aktörerna rulla lekfullt och smeksamt i boksidan-kanan, i samspel med associativa bilder som projiceras på underlaget. Ibland är det små intrikata feer som materialiseras, ibland förflutna bildvärldar på ekskog eller vilt queera fantasigestalter. Ibland blir ytan hård, genom smattrande text, svart-vita kontraster, fakta och siffror.
Underlaget blir allt mera flödigt vätskande (bilder som börjar rinna) och så kommer den farliga dimman pysande fram ur bokens mittveck, samtidigt som aktörernas kroppar och röster bidrar till den scenografiska rytmiseringen. Rök och dimma, precis som älvornas gryningsdans, konnoterar ett gränsöverskridande tillstånd där dikt blir liv och liv kan levas genom text. Här kommer jag i kontakt med sonetternas, som det verkar, oändliga förmåga att fånga generationer av kännande och längtande människor.
En aktör kommer plötsligt fram i brandgul tunika, och så blir världen varm och vacker. Överlag är kostymerna genomtänka, dels i form av enkla blåsvarta modern-dans-uniformer, dels i form av fantasifulla dräkter där allt från glitter, till träningsjacka-pipkragekjol skänker mig en pirrig glädje. En sekvens där rosenbilder övergår i en skönt puder-rosa ton stannar kvar i minnet. Rosendoft sprutas ut i publiken (i linje ned det ökade intresset för doftkonst) och det är förstås ljuvligt (för den som inte är allergisk).
Mot slutet av föreställningen känner jag en rytm i kroppen. Kanske inte av perfekt deklamerade sonetter, men en resonans av den mjuka boksidans vågform, aktörernas flödiga och omväxlande rörelser, danssekvenser och gester. En gunga som tar upp boksidans form och smeker fram rörelsen över publiken. Genom scenens ljus och mörker, föds fragment av liv, kärlek, sol, och värme.
Astrid von Rosen
Här finns Stadsteaterns information om föreställningen:
https://stadsteatern.goteborg.se/pa-scen/2025-2026/sonetter/