#5 Stolthet och fördom, Göteborgs stadsteater

Jag skriver som vanligt från ett scenografiperspektiv och den här gången är jag riktigt glad över att (självpåtaget och fritt) ha åtagit mig denna uppgift.

Scenograf och kostymdesigner Helga Bumsch dansanta spelmaskin – som enkelt uttryckt består av tre rörliga plan i rosatonade mönster – formar sömlöst olika rumsligheter för Stolthet och fördom, Jane Austens sociala drama. Den yta som ena sekunden är en tapetklädd vägg i ett klaustrofobiskt kvinnorum blir strax till ett sluttande plan för jakt på äktenskapsobjekt.

Aktörernas kostym-kroppar dansar, kryper, rullar, formar grupper, blir monster eller tyllmumier. Till min förvåning går det att andas mitt i den ack så välkända kampen om kvinnors livsutrymme. Kostymernas haptiska visualitet, det vill säga materialitetens – tyll, sammet, pressveck, halt rysch – förmåga att fånga blicken så att det känns i kroppen är stor underhållning. Kostymerna leker med lager av historiska och samtida associationer och göra ett slags skruvad, kärleksfull parodi på de mest fastkletade mediabilderna av karaktärerna.

Känslodjup, längtan, inre kramper och yttre tryck tar form genom de koreograferade kropparnas samspel med den intrikata spelmaskinens sköna rökpuffar, rundhorisontens skuggspel, befriande regn och metallglamm. Jag ser Helga Bumsch som en värdig arvtagare till Knut Ströms och Stadsteaterns stolta scenografi-scentekniktradition.

Astrid von Rosen

Litteratur:

Om haptisk visualitet: Marks, L. U. The Skin of the Film: Intercultural Cinema, Embodiment, and the Senses, Duke University Press, 2000.

Om Knut Ström: Astrid von Rosen, Knut Ströms scenografi och bildvärld: Visualisering i tid och rum (doktorsavhandling), Göteborgs universitet, 2010.