#5 Scenografirecension: Jordens hjärta - Eatnama váibmu

Det är scenografin, av Markus Granqvist, som gör operan Jordens hjärta eller Eatnama váibmu till en medryckande familjeföreställning. 

Operan, som sjungs på nordsamiska, är en skapelseberättelse med rötter i samiska myter. Det är första gången samiska ljuder från den kungliga scenen. I foajén lyser samiska dräkter upp publikvimlet. Allt detta är drabbande på så vis att samernas smärtsamma historia avtecknar sig i relation till den svenska överhögheten. Kungafamiljen, åtminstone någon av dem, kunde ha varit på plats i sin loge, som trist nog gapar tom. Men det är inte för sent – det går fint att dyka upp på någon kommande föreställning.

När ridån går upp tar scenografin ett lika symbolladdat som lekfullt grepp om de rumsliga verkningsmedlen. Jag och följeslagaren är verkligen inga småbarn, utan snarare rätt gamla personer med – tror vi – barnasinnet i behåll. Vi gläds åt hur stiliserade djur som pryder en stor frontalt riktad trolltrumma rör sig, sådär lite gulle-rytmiskt. Den inledande scenens spöklika gestalter har läskigt svarta slukhål till munnar, och vi ryser av obehag. Konstvärlden har då och då "lekt" med detta slag sugkäftar, och de upphör inte att frammana fasa.

Överlag är Lena Lindgrens kostymer hjälpsamt tydliga, så att ingen ska kunna tvivla på skaparens gyllene kraft och månens kalla glittermakt. När en barnkör agerar sol, skimrar små svängande dräker i finaste gult och tankarna går till äldre tiders skolteater, där barn kunde tilldelas rollen som blomma, träd eller himlakropp. I Jordens hjärta är naturen i alla sina former lika med något heligt, som vi bör lyssna till. Solens varma skiva och månens kalla tallrik vältrar sig i fonden. Jordens mittpunkt markeras av ett lysande rött hjärta, som liknar en gigantisk rubin. Musiken och scenografin bultar och andas tillsammans. Barnkören förvandlas till en flock renkalvar. De står där, med bulliga, ulliga kroppar, och små tunna pinnben. En fröjd!

Scenen är pedagogiskt indelad i olika nivåer, så att skuggriket befinner sig längst ned och längst fram på scenen. När den dolska kylan tar över möter publiken irrbloss och svepande dim-kyla. Nästa nivå utgörs av överfflödets värld, där det hänger – mycket stiliserat – kött från träden och grädden flödar. Här i idyllen finns rundadde stenformer och kullar att bebo. I det bakre utrymmet firar animationerna triumfer i rytmiskt och roligt medagerande. Där lever årstiderna sitt liv, med renar och allt, och stämningarna skiftar, med hjälp av glada eller arga moln. En främre slöja bidrar till att hela rummet kan delta aktivt i den scenografiska händelsen. När människorvärlden hotas av våldsam översvämning klättrar de rädda människorna upp på en bo-kulle.

Hos det tidiga 1900-talets progressiva scenografer, som exempelvis Knut Ström, fanns en förkärlek för att bygga scenen i olika nivåer, och arbeta med stiliserade valvformer – ett slags tittögon – för att låta publiken skåda in i teaterns världar. På detta vis gick det smidigt att med ljus, projektioner, slöjmåleri och olika objekt skifta miljö och atmosfär. Scenografin i Jordens hjärta har rötter i denna tradition, men har framgångsrikt uppdaterat den i linje med dagens tekniska landvinningar. Scenografiska händelser sätter spår i kroppen. Rymiserade gräddströmmar och vajande kött-klasar blandas med minnet av lekfulla och varierade djurgestaltningar.

Astrid von Rosen

Musik Britta Byström
Text Rawdna Carita Eira
Dirigent Anna-Maria Helsing/David Björkman
Regi Elle Márjá Eira
Scenografi och ljus Markus Granqvist
Kostym och mask Lena Lindgren
Dramaturg Katarina Aronsson
Översättning Anna Linden
Koreografi Joakim Stephenson