#4 Scenografirecension: Katt på hett plåttak
Göteborgs stadsteater spelar Tennessee Williams pjäs Katt på hett plåttak, som hade urpremiär på Broadway 1955. Det första europeiska uppförandet gjordes på just Göteborgs stadsteater samma höst. Min uppgift här är att recensera den aktuella scenografiska händelsen.
Jens Sethzman svarar för scenografi och ljusdesign, kostymerna är skapade av Ann Bonander Looft. Ljudet är designat av Dan Andersson. Intressant nog har Jens Sethzman även svarat för foto, vilket innebär att de bilder som möter publiken i reklam och programblad är scenografiskt kodade.
Jag bävar inför uppdraget. Bara titeln, Katt på hett plåttak, får mig att känna ett slags obehag. En katt, som en nervöst trippande pälsvarelse, som nog syftar på en kvinna, naken, eller nästan naken, på ett brännhett underlag. Plåt. Plåttak. Tänk USA, 1950-tal, sydstaterna, högreligiösa moralkoder, rasism, hemmafruideal och skräck för homosexuella män, och så en jävla massa fylleri och sport. Rökning också. För att nämna något.
Mina tankar kör ofelbart ned i den yppigt heta kampen mellan Liz Taylor och Paul Newman i filmen från 1958. Den lever kvar, i bilder på nätet, som scenografiska världar i minnet, som film att se. Hetta, närbilder på strumpbyxklädda ben. Tidstypisk inrredning. Svettiga män som grälar. Förtvivlat filmskrikande. Hemsk kvinnosyn. Hemsk manssyn. Ångande ångest. Vad kan och vill en scenograf göra med detta arv idag? Ihop med en regissör, som i det här faller heter Sunil Munshi. I teaterns information går att läsa: "Regissören Sunil Munshi, uppmärksammad för sina formstarka och eleganta uppsättningar, tar sig här an Tennessee Williams mest spelade klassiker. Han gör den till ett pulserande glamouröst gladiatorspel tryfferat med dråplig humor." (se https://stadsteatern.goteborg.se/pa-scen/2025-2026/katt-pa-hett-plattak/ ) Även denna marknadsföringstext har scenografiska – alltså rums- och atmosfärskapande – drag.
Det jag skriver här bygger på ett möte med uppsättningen från publikplats. Jag har inte intervjuat Jens Sethzman, vilket förmodligen hade varit spännande. Här kommer mina intryck och analyser av den scenografiska händelsen.
Jag blir otroligt imponerad när föreställningen börjar och den metalliskt silverfärgade plåtkant som omger scenöppningen övergår till en het, guldglimrande rumslighet eller vad det nu är som visar sig. Ljuset löper som bristningar, blixtar, heta vibrationer över guldplattor och nitar. Åhhhh, jag drabbas direkt, min kropp känner rummets kraft. Men det är inget vanligt rum. Det som kunde ha varit en trygg fondvägg består av mörker och ett rörligt ljustorn, med en guldig sida och vassa kantformer. Jag fångas av detta, jag börjar associera. Vilket är tillåtet eftersom publiken är fri att tänka och känna som den vill i mötet med scenografin.
Det är som om en öppnad sardinburk ställts på kant för att visa fram guldskimrande plåt, taggiga kanter, lite rundade hörn. Scenen består egentligen inte av ett rum, utan av en bred, liksom hal, inramande guldsektion, där skådespelarna agerar. Maxat brutalglamoröst och lika brutalt otryggt. I bakgrunden pågår väderfenomen i form av moln, rök, och framför allt mörker i en ständig rörelse. Snyggt ljussatt, sublim teknisk tajming.
Mot slutet av föreställningen rör sig den alkoholiserade sportkillen, tillika mest älskade sonen Brick ute i bakgrundsmörkret med sin krycka och sin oförlösta kärlek till en man, eller vad det nu är som gör honom så whiskey-stum inför livet. Guldkvinnan (jag vägrar skriva "katten") Maggie, som likt en porr-smart Barbiebrud hela tiden försöker få Brick att ha sex med henne, glittrar i takt med guldramen i den uppbrutna sardinburken.
Jag tänker på de sjukt jobbiga karaktärerna, framspelade av duktiga och ibland också roliga aktörer (ja, alla levererar det jag tror de ska) som små uppklädda sardiner som skvalpar, raglar, hasar, trippar omkring i sitt våldsamt stereotypa guldliv. Bortom detta finns bara scenografiskt oväder och mörker, frammanat i den bakre delen av scenrummet.
Det måste sägas att scenografin har makten i den här uppsättningen, vilket inte nödvändigtvis är dåligt för skådespelarna. Scenografin framtvingar en spelstil som fungerar som ett rumsligt drivet regigrepp (läsa gärna mera om detta i Ulla Kassius text i tidigare nummer här i Scenography Journal). På scenen finns ett minimum av rekvisita, en soffa, en barvagn full med sprit, ett par stolar. Men för det mesta försiggår aktionerna längs båda sidorna på guldscenen. Aktörerna trycker sig mot, sitter på, vänder sig till, befinner sig vid, eller försöker sig på något slags våldsamt sex, vid de guldglimmande lite högt placerade sittytor som hör till sardinburken. Den här lite reliefartade stilen – som alltså avstår från djup (förutom Brick i slutet) – förstärker obönhörligt stereotyper, lite som i tecknade serier.
Jag skrattar då och då under föreställningens gång, men jag vill ändå inte skratta. Den här känslan produceras av den scenografiska materialiteten och atmosfären, och det är detta jag byggt min text på. Scenografin, som består av en bred ram i guld, med hål mot undergången får mig att hoppas att hela det bisarrt meningslösa guldlivet uppslukas av de hotande molnen och den mörka luften. För mig visar scenografin att det kan finnas hopp om en annan värld, bortom glittret.
Astrid von Rosen, professor i konst- och bildvetenskap, inriktning scenografi.