#4 Scenografirecension: Communion av Lars Norén
Äntligen får jag chansen att skriva om en ljus heltäckningsmatta. Och om skirande vitt tyg med skrynklor. Det handlar om scenografin till urpremiären på Lars Noréns Communion, som spelas på Studion, Göteborgs stadsteater. Pjäsen sätts upp först nu, efter Noréns död, vilket är en stor händelse i teatervärlden.
Jag skriver om den scenografiska händelsen, det vill säga det mångsinnliga utbytet mellan materialitet, atmosfär och kroppar, som äger rum under föreställningen. Publiken är i högsta grad medskapande i denna händelse. Richard Andersson svarar för scenografi och kostym. William Wenner har gjort ljuset, Ludde Falk video, Tommy Carlsson ljud, och Ingela Collin mask.
Föreställningen börjar med hög energirik musik och stora projicerade ansikten i olika färger. Detta skapar kontrast till det märkligt ljusa rum där Communion utspelas.
Golvet är täckt av en ljus heltäckningsmatta, vars nyans skiftar beroende på hur den belyses. Dess vit-grå-beiga toner signalerar att miljön ska vara lugnande och neutral. Tillsammans med illande vita stolar och bord, väggarnas vita, konstfullt skrynklade tygstycken/draperier och en ljusbeige soffa bidrar mattan till att rummet kan associeras till någon form av dagrum inom psykvården. Men bara nästan. De lite ådriga skrynklorna och de vita tygernas skimrande kvalitet bidrar till abstraktionen av rummet. Med hög scenografisk precision frammanas en plats som inte helt vill låta sig definieras.
Rummet och ljuser frammanar ett skimmer över skådespelarna, vars kostymer och mask inordnas i den ljusa helheten genom diskret färgskala, samtidigt som det finns fint utmejslade individuella drag hos kläder och material. Inga konstiga kostymer; allt är igenkännbart. Det kunde varit du eller jag, där på scenen. Forskaren Tua Helve, som har skrivit om kraften i vardagliga kostymer, betonar att det som framstår som vanligt eller neutralt, kan vara både förföriskt och politiskt laddat. Detta gäller förstås även för rummet.
Den mjuka mattan gör att de åtta skådespelarnas steg blir tysta, att ibland hotfulla aktioner lindas in i akustisk bomull. När en skådespelare plötsligt böjer sig ned och rör vid mattan känner jag dess kvalitet, samtidigt som beröringen frammanar en gräns mellan olika världar. När en skådespelare plötsligt går ut mellan de skrynkliga draperierna visar sig den flytande kvaliteten i rummet. Ibland visas ett slags skuggspel, som verkar illustrera våld. För mig blir det onödigt övertydligt. I min upplevelse finns våldet ändå starkt närvarande i mötet mellan ljust skimmer, kroppar och ord.
De åtta skådespelarnas fint koreograferade och rytmiserade aktioner är fyllda av absurt dråpliga, rörande, smärtsamma minnesfragment, iakttagelser och miniberättelser. Möblerna i rummet har en starkt instruerande kvalitet. Stolarna kräver ordentligt sittande, vilket gör att plågade eller komiska uttryck får skärpa. Soffan möjliggör mera avslappnade och intima möten men kan bli en farlig plats när ångest och vanmakt tar över. Möblerna blir distinkta scenografiska aktörer, eftersom vi som upplever föreställningen har sittandet i kroppen, och soffhändelser lagrade i oss. Det som görs på scenen känns i oss, innan det eventuellt analyseras och tolkas.
En patientbädd ökar smärtan i rummet genom sin blotta närvaro. En färgglad pusselkartong sticker ut, och utgör det som Roland Barthes kallar för punctum – något som drabbar direkt, sticker till i själen. Varsågod och lägg pussel; någon bot för lidandet finns inte. Många av oss i publiken, jag också, skrattar åt det som spelas fram på scenen. Jag tror att vi skrattar "med" de liv och öden som blottläggs, åt den extrema vardagligheten, åt den sublima replikföringen. Det är som om scenografin, det ljusa, hypermateriella och samtidigt flytande rummet, skapar ett sceniskt grundackord som mjukar upp livets tragik.
Astrid von Rosen, professor i konst- och bildvetenskap, men inriktning scenografi.