#4 Review: THIS THE IDIOT - kostymernas brutala makt
Tidig morgon i Östersund, den 8 juni 2025. Ett hotellrum, en forskare – jag – och en bok som heter This is the idiot (2025). Bokomslaget är orange och glansigt, onekligen lockande morgonen efter en intensiv dag på Scenkonstbiennalen. Boken innehåller en enda sida sammanhållen text. Resten är fotografier från experimentella kostymprovningar inför Mattias Anderssons uppsättning av Fjodor Dostojevskij Idioten, 2015 på Dramaten.
This is the idiot är gjord av Ulla Kassius (scenograf och kostymskapare), Urban Jörén (fotograf) och Moa Möller (kostymassistent). Möller har även drivit arbetet med bokproduktionen. Boken kan beskrivas som ett inlägg i en allt mera framträdande diskussion om värdering och representation av scenografi och kostym i publikationer. Är text det enda som behövs för att visa på konstformernas relevans? Vad kan en omfattande visuell fotodokumentation bidra med? Mycket visar det sig. Mera precist bidrar boken till kunskapsfältet vardagskostym, något som forskaren Tua Helve förtjänstfullt diskuterar i sin artikel "Political by Design: Costume Design Strategies within the Finnish Contemporary Dance Productions AmazinGRace, Noir? and The Earth Song" i Nordic Journal of Dance (2018).
När jag bläddrar i This is the idiot och tar del av sökandet efter kostymer som gör skådespelarnas roller skarpa och tydliga i nuet sugs jag direkt in i Idiotens värld. I provrummet fotograferas skådespelarna mot en grå bakgrund som återfinns i scenografin.
De många bilderna drabbar mig direkt. Jag kan inte sluta granska de kläder och kroppar som agerar i fotografierna och fundera över vad de olika uttrycken väcker hos mig som betraktare och vilka samhälleliga sammanhang de öppnar dörren till. Det märks att boken kliver rakt in i en kreativ process, där det ännu inte är klart vilka kostymer som ska användas i själva föreställningen. I fotografierna vandrar kläderna mellan karaktärerna och jag får en känsla av den komplexa kostymväldens tillblivelse. Alla kostymer måste kalibreras så att de svänger, sjunger, vibrerar ihop med varandra och med kroppar och rum på scenen.
Bilderna gör att jag vill se föreställningen. Det finns en filmad version på Vimeo. Jag ser den på datorn under min långa tågresa från Östersund till Göteborg. Det fungerar och jag noterar hur de utvalda kostymerna till synes sömlöst agerar i föreställningens helhet och delar. När bildsekvenser går nära skådespelarna både syns och känns kostymernas materialitet.
I den allra första scenen skurar en man, karaktären Ippolot spelad av Alexej Manvelov, golvet. Han är iklädd plommonlila pikétröga med en städfirmas logotyp, svarta arbetsbyxor och gympaskor. I boken finns ett flertal varianter av hans kostym. Efter ett samtal med Moa Möller får jag veta att den slutgiltiga kostymen är identisk med de kläder som Dramatens städare då bar. När Manvelov bar städkostymen i teaterns korridorer blev han inte igenkänd. Det fanns skådespelarkollegor som inte hälsade på honom. Detta vittnar om hur kostymer kan vara brutalt effektiva, genom att sätta vanor, hierarkier och ofta omedvetna beteenden i spel. This is the idiot ger unikt tillträde till kostymdesigners kreativa arbete. Greppet att låta bilder berätta kostymhistoria utan text fungerar därför att det har konstnärlig skärpa och medvetenhet.
Astrid von Rosen, professor i konst- och bildvetenskap med inriktning scenografi