#4 Att upptäcka scenografi-skrivande: Dialog med Martin Nyströms recension av Fantasio

Den 12 juni publicerade musikskribenten, författaren med mera Martin Nyström sin recension av Fantasio, i Dagens Nyheter. Läs gärna hans text om Läckö slotts sommaropera i sin helhet: 

https://www.dn.se/kultur/briljant-och-forlosande-fantasio-pa-lacko-slott/ 

Först ska detta sägas: Jag uppskattar Nyströms text som den är och har ingen avsikt att klaga på något. Tvärtom. Det är en både kunnig och välskriven recension, från skribentens perspektiv: musikkritik. Nyströms text intresserar mig i min egenskap av scenografiforskare, för att den innehåller ord, formuleringar och grepp som även skildrar den scenografiska händelsen, alltså det mångsinnliga samspelet mellan rum, kropp, kostym, ljus och ljud. Vi som vill skriva om scenografi kan lära av Nyström. Och tvärtom. Recensenter kan inspireras av utövare och forskare att, när det passar, välja ett tydligt och språkligt medvetandegjort scenografiperspektiv. 

Nyström skriver om kompositören Offenbach som en "genial clown", och framhåller musikens "ljuvligt förlösande schvung". Precis så - som ett ljuvligt förlösande, varierat och rytmiserat, drivande och pockande, lättsamt och skönt schvung - kändes det i min kropp under föreställningen. Denna helhetskänsla förstärktes, eller medskapades, genom aktörernas härliga spelglädje, mimik, kroppskonstitution, mask och peruk, den gestaltade och befintliga miljön, och så publiken och de sjungande, svalorna som svirrade över det hela. 

Så här sammanfattar Nyström sin upplevelse: "I Melker Sörensens koreografiskt livfulla regi och Anna Ardelius fantasifullt hoplappade kostymeringar framkallas en tidlöst frän och högljudd varietéatmosfär inne i Läckö slotts stora borggård som väcker associationer till allt från Shakespeare och cirkus till Kiviks marknad och nutida urbana gatuspektakel." Det han skriver om, och lyckas förmedla på några få rader, är den atmosfär, eller stämning som genomsyrar helheten. Han gör detta på lite olika vis i texten, som när dirigenten beröms för att ge det karnevaliska rätt sorts frenesi och stökighet, eller i orden om hur den "galet månbelysta romantiken klingar med ett betagande silverskimmer i orkesterspelet".

Nyström får fatt i atmosfärens kraft genom sin musikkunskap, långa erfarenhet och språkliga skicklighet. Atmosfär, eller stämning, är ett scenografiteoretiskt nyckelbegrepp, dels från Craig och Appias tid, dels från nutida tänkare som Rachel Hann (Beyond Scenography 2019) och Ola Sigurdson (Atmosfärer: en introduktion 2023). Här kan ju Nyström i framtiden eller den som vill vara tydlig med att benämna hur scenografin skapar atmosfärer. Den som skriver från ett scenografiperspektiv kan nämligen explicit komma åt hur atmosfären skapas genom att fokusera på vad miljön, kostymerna, kropparna, ljuset och ljuden gör (inte vad det är) i den större händelsen.

Här kommer min recension, som anslutande text, till Nyströms: Det energifyllda stöket börjar direkt. På scenen står bokstäverna FANTASI (utan O), det är som att vara nära en gigantisk Hollywoodskylt, en sådan där med runda neonlampor, som pumpar glitter när showen börjar. Aktörerna visar upp sig, och jag njuter av en galen snedlugg över sotade ögon, fräcka flin, stuns i rörelserna, och slibbig fåfänga. Kostymerna för samman studentspexens overaller med militära ordnar och fattigdomens slitna plagg. Randiga strumpor under finkjolen. Plymer som vippar i bästa operettstil. 

Och det kommer mera. Bokstäverna - och de är verkligen scenografiska medaktörer - visar sig vara det som arkitekturteoretikern Simon Unwin kallar "objekt som gör flera saker" (Analyzing Architecture, senaste upplagan 2014). Det är ingen hejd på fantasin när bokstäverna blir barskåp, stege, fönster, drömsk gunga, garderob och så vidare. 

En viktig scenografisk dimension handlar om att aktivera och utnyttja rummet på höjden, få det hela att lyfta rent konkret. Till spelplatsen hör en balkong, eller öppen korridor i den slottsvägg som också fungerar som fond. Höjden markerar en hierarki som narren kan överskrida, genom att klättra på en bokstav, eller på "fantasin". När gången i mitten av publikplatsen används för entréer och sortier blir rummet aktiverat genom kostym-kropparnas vilda framfart.

De stora bokstävernas mustigt roströda ton samspelar med mer eller mindre fungerande lampor, och intrycket blir lika slitet som magiskt laddat. Jag fäster mig vid hur väl scenografin, från sitt konkreta, materiella håll, bidrar till att förverkliga föreställningens galet drömska, men upplyftande koppling mellan fantasi-frihet-fred genom tid och rum. 

Och så mina poänger: 

(1) Det märks hur det jag skriver ligger ganska nära Nyströms iakttagelser. Mycket av det jag lyfter fram från ett scenografipersektiv finns närvarande i Nyströms text, men det benämns inte som en effekt av scenografi, alltså ett mångsinnligt visuellt-materiallt relationellt agerande mellan sceniska, mänskliga och icke-mänskliga komponenter. Både Nyström och jag har observerat den sammanhållande idé som genomsyrar uppsättningen. Låt oss kalla den karnevalisk. Det jag är ute efter här är att uppsättningens idé är lika musikalisk som scenografisk, och detta skulle kunna bli tydligare i recensionerna. Jag efterlyser en rörelse från scenografiskt omedveten text till skarpare tydliggörande av scenografisk kraft.

(2) För forskare som försöker komma åt svunna tiders scenografiska händelser kan recensioner vara en utmärkt källa, i kombination med annat material som fotografier, programblad och skisser. För recensionerna gäller, som alltid, att de bygger på såväl sakliga som språkligt välgjorda skildringar. De mest detaljrika källorna till scenografiska händelser har jag funnit i texter där en recensent vill skälla ut föreställningen. 

(3) För oss som vill skriva om scenografi, gäller det att öva upp känslan för helheter, atmosfärer, detaljer och språket. Skriv, bara skriv! Scenografi och kostym ger rikligt tillbaka.

Astrid von Rosen, professor i konst- och bildvetenskap med scenografiinriktning