#4 Motståndets melankoli - ett textutbyte
Motståndets melankoli på Dramaten - ett textutbyte mellan forskaren Astrid von Rosen och scenografen och kostymdesignern Moa Möller. Först ut är Astrid:
Det börjar med att vi i publiken bär in våra stolar och placerar dem på den grå heltäckningsmattans kryssmarkeringar. Jag känner hur bärandet och det aktiva valet av plats gör gott i kroppen.
Det blir en tät cirkel med tre öppningar, eller entréer in och ut från den centrala spelplatsen. Jamen, detta är en typisk Ulla Kassius-grej tänker jag, från min plats i cirkeln. Stolen känns bra att sitta på, min följeslagare verkar också nöjd. På min andra sida sitter ett par unga människor som utstrålar trivsel. Längre bort sitter ett par som ser lite stela ut. Tvärs över rummet sitter en kvinna med rött hår. Hon ser pigg ut. Jag skriver det här för att vi i publiken är medskapare i den scenografiska händelse som jag nu skriver om.
Längs väggarna står grå skivor lutade, vilket gör att rummet känns provisoriskt, något som förstärks av en fläckvis målad sektion. Fragment. Från min plats ser jag en blågul Sverigedräkt som sticker i ögonen och får mig att känna politisk oro, och en svart hatt och rock, som hämtade från en målning av surrealisten Magritte. Och en Palestinaflagga. Det hela andas ateljé och vindsupplag. Inget guld, ingen teatral högtidlighet.
Så drar föreställningen i gång. En strålkastare som hänger från en cirkelformad takskena börjar sitt långsamma varv, och kommer att fortsätta så, föreställningen igenom. Våra blickar följer den, vi lyssnar till dess gnisslande, rasslande teknikljud. Andas in dess monotona långsamhet. Den är snygg, strålkastaren, tung, avlång, full med potenta svartmetalliska detaljer, som jag inte kan namnen på.
Ljusets cirkel träffar den cirkulära, grå heltäckningsmattan vars detaljer jag iakttar: smuts, fläckar, slitenhet. Cirkeln förmörkas. Tankarna går till alkemins sol niger, den svarta solen, som betecknar det första stadiet i en omvandlingsprocess. Mörkret har kreativitet att göra, och behöver inte förstås på ett negativt sätt. Skådespelarna, iklädda vardagliga kläder i väl avvägda färger och materialval, snurrar som truliga himlakroppar i en omloppsbana runt solen. Oemotståndligt avväpnande.
Textfragment, av ungraren László Krasznahorkai, kommer ut ur skådespelarnas munnar som luftburna ordklumpar. Osmälta sjok svår text, som stegvis blir mera begriplig genom omtagningar och aktioner. Något slags katastrof skildras, de fragmentariska berättelserna om våldtäkt utanför en brödbutik, om en mors bekymmer om sin son, om universum. Orden rör sig med kroppar och ljus, och ett järnrör. Orden skaver, tvingar oss att vara uppmärksamma.
En praktfullt gul solros delas ut till en av skådespelarna. Det gula lyser i gråheten. En kvinna spottar kärnor från djupt röda inlagda körsbär. Alkemiska småsolar, färgklickar av märkligt hopp. Det blir kletigt och kärnorna fläckar ned heltäckningsmattan. Jag känner hur körsbären smakar; för scenografiska handlingar kommunicerar på mångsinnliga vis. Ett slags rödslemmig begriplighet kör runt i min kropp. En man hissas upp och körs runt i takskenan, samtidigt som en annan man marscherar bredvid, i stel paradstil. Sjukt effektiv showstopper. De unga personerna bredvid mig skrattar, och jag vill också få ur mig en reaktion, men vet inte hur jag ska få fram det som känns.
Vi sitter i cirkeln. Det tar slut. Vi applåderar. Vi bär ut stolarna. Sedan får vi en härligt sval alkoholfri öl, och kan börja diskutera, sätta ord på det vi varit med om. Vi var en hel publik som var med därinne, deltog, kände och tänkte var och en för sig, men också tillsammans. Hjärnan känns svalt klar. Melankoli är att vara fast i en förlamande cirkel av negativ upprepning. Den här scenografi-styrda, formstarka, absurt engagerande föreställningen stannar kvar i mitt minne och i kroppen, som en uppmaning att tala, tänka och spotta i den deprimerande rundgången.
Ulla Kassius stod för bearbetning och regi, samt scenografi tillsammans med Moa Möller, som också gjort kostymerna, och Åsa Frankenberg som också svarade för ljuset.
/Astrid von Rosen, professor i konst- och bildvetenskap, inriktning scenografi.
Här nedan kommer Moa Möller att skriva om sitt arbete med kostymerna (text kommer).
I väntan på Moas text, läs gärna den finska forskaren Tua Helves artikel "Poilitical by Design" om till synes vardagliga kostymers funktion och kraft. Se Nordic Journal of Dance: https://nordicjournalofdance.com/NordicJounal_9(1).pdf