#4 Motståndets melankoli - ett textutbyte mellan Astrid von Rosen & Moa Möller

Motståndets melankoli på Dramaten - ett textutbyte mellan forskaren Astrid von Rosen och scenografen och kostymdesignern Moa Möller. Först ut är Astrid:

Det börjar med att vi i publiken bär in våra stolar och placerar dem på den grå heltäckningsmattans kryssmarkeringar. Jag känner hur bärandet och det aktiva valet av plats gör gott i kroppen.

Det blir en tät cirkel med tre öppningar, eller entréer in och ut från den centrala spelplatsen. Jamen, detta är en typisk Ulla Kassius-grej tänker jag, från min plats i cirkeln. Stolen känns bra att sitta på, min följeslagare verkar också nöjd. På min andra sida sitter ett par unga människor som utstrålar trivsel. Längre bort sitter ett par som ser lite stela ut. Tvärs över rummet sitter en kvinna med rött hår. Hon ser pigg ut. Jag skriver det här för att vi i publiken är medskapare i den scenografiska händelse som jag nu skriver om.

Längs väggarna står grå skivor lutade, vilket gör att rummet känns provisoriskt, något som förstärks av en fläckvis målad sektion. Fragment. Från min plats ser jag en blågul Sverigedräkt som sticker i ögonen och får mig att känna politisk oro, och en svart hatt och rock, som hämtade från en målning av surrealisten Magritte. Och en Palestinaflagga. Det hela andas ateljé och vindsupplag. Inget guld, ingen teatral högtidlighet.

Så drar föreställningen i gång. En strålkastare som hänger från en cirkelformad takskena börjar sitt långsamma varv, och kommer att fortsätta så, föreställningen igenom. Våra blickar följer den, vi lyssnar till dess gnisslande, rasslande teknikljud. Andas in dess monotona långsamhet. Den är snygg, strålkastaren, tung, avlång, full med potenta svartmetalliska detaljer, som jag inte kan namnen på.

Ljusets cirkel träffar den cirkulära, grå heltäckningsmattan vars detaljer jag iakttar: smuts, fläckar, slitenhet. Cirkeln förmörkas. Tankarna går till alkemins sol niger, den svarta solen, som betecknar det första stadiet i en omvandlingsprocess. Mörkret har kreativitet att göra, och behöver inte förstås på ett negativt sätt. Skådespelarna, iklädda vardagliga kläder i väl avvägda färger och materialval, snurrar som truliga himlakroppar i en omloppsbana runt solen. Oemotståndligt avväpnande.

Textfragment, av ungraren László Krasznahorkai, kommer ut ur skådespelarnas munnar som luftburna ordklumpar. Osmälta sjok svår text, som stegvis blir mera begriplig genom omtagningar och aktioner. Något slags katastrof skildras, de fragmentariska berättelserna om våldtäkt utanför en brödbutik, om en mors bekymmer om sin son, om universum. Orden rör sig med kroppar och ljus, och ett järnrör. Orden skaver, tvingar oss att vara uppmärksamma.

En praktfullt gul solros delas ut till en av skådespelarna. Det gula lyser i gråheten. En kvinna spottar kärnor från djupt röda inlagda körsbär. Alkemiska småsolar, färgklickar av märkligt hopp. Det blir kletigt och kärnorna fläckar ned heltäckningsmattan. Jag känner hur körsbären smakar; för scenografiska handlingar kommunicerar på mångsinnliga vis. Ett slags rödslemmig begriplighet kör runt i min kropp. En man hissas upp och körs runt i takskenan, samtidigt som en annan man marscherar bredvid, i stel paradstil. Sjukt effektiv showstopper. De unga personerna bredvid mig skrattar, och jag vill också få ur mig en reaktion, men vet inte hur jag ska få fram det som känns.

Vi sitter i cirkeln. Det tar slut. Vi applåderar. Vi bär ut stolarna. Sedan får vi en härligt sval alkoholfri öl, och kan börja diskutera, sätta ord på det vi varit med om. Vi var en hel publik som var med därinne, deltog, kände och tänkte var och en för sig, men också tillsammans. Hjärnan känns svalt klar. Melankoli är att vara fast i en förlamande cirkel av negativ upprepning. Den här scenografi-styrda, formstarka, absurt engagerande föreställningen stannar kvar i mitt minne och i kroppen, som en uppmaning att tala, tänka och spotta i den deprimerande rundgången.

Ulla Kassius stod för bearbetning och regi, samt scenografi tillsammans med Moa Möller, som också gjort kostymerna, och Åsa Frankenberg som också svarade för ljuset.

/Astrid von Rosen, professor i konst- och bildvetenskap, inriktning scenografi.

Varsågod Moa Möller:

Något gammalt, något nytt, något lånat och nåt bytt

Kostymdesignern Moa Möllers tankar om arbetet med Motståndets melankoli (2025.10.03)

I ett tidigt skede diskuterar jag och Ulla Kassius hur vi ska fördela det konstnärliga arbetet, i förlängningen krediteringen. Ulla och jag har samarbetat i olika former i snart 15 år. Vi är båda scenografer och kostymdesigners.

Den här gången med Motståndets melankoli har Ulla bearbetat texten och ska regissera. Åsa Frankenberg ska göra ljuset. Jag och Ulla pratar om att dela si eller så på scenografi och kostym men det skaver. När jag kommer med förslaget att vi alla tre ska stå för scenografin, att rummet denna gång är summan av delarna; regi, kostym och ljuskoncept, faller allt på plats. Vi bildar en tillfällig Trojka.

För att uppnå ett nytt resultat måste vi formera oss bortom vår invanda hierarkiska modell. Genom att gemensamt ta fram scenografi konceptet men samtidigt tydligt dela upp ansvaret för kostymdesign, jag, regi Ulla och ljusdesign Åsa, har vi gett oss i kast med att å ena sidan samarbeta platt och tätt från starten och å andra sidan ge varandra utrymme och tillit att med agens driva varsin del av det visuella uttrycket. Denna paradox gav mig frihet och arbetslust in i projektet och blev viktig för hur kostymdesignen utvecklades. Kostymen jag gjort till Motståndets melankoli är starkt präglad av den process som hela teamet och ensemblen delade under repetitionsperioden samtidigt som vi tar formerande beslut för hela föreställningen redan månader innan när vi förarbetar produktionen.

Vi har bestämt oss för att söka efter en nollpunkt ur vilken sedan texten kan framföras. "...Vi lider av en kollektiv apati, framkallad av den globala kapitalismen som kräver permanent hyperaktivitet och aldrig ger tid till ett ögonblicks eftertanke" skriver Slavoj Žižek. Därför ska vi stanna upp, börja från början och avstå de stora gesterna. Det ska visa sig krävande och mycket svårare än vi trott. Vi har mantrat att nuet, närvaron och osäkerheten ska vägleda valen. För att uppnå det har vi öppnat oss för en föränderlig process.

Mitt första beslut är att kostymen inte i sin helhet ska sys upp på teaterns kostymateljé. Dels är det för trögt, ska jag och kostymen kunna följa skådespelarnas arbete kan vi inte vänta dagar på en justering, dels vill vi att texten landar både nu i rummet med publiken men också i samtiden. Köpta samtida vardagsplagg fungerar som ett slags ready-mades och ger andra associationer. Dels vill jag ta vara på att skådespelarna går in och sätter sig tillsammans med publiken och reser sig sedan en och en eller blir sittande när de framför texten. En samtida kostym är avgörande för att den situationen ska bli trovärdig. Dels har vi sagt att vi ska avstå de stora gesterna och söka en nollpunkt.

Jag vill inte gå miste om den kvalitet som ett ritat, tillskuret och uppsytt plagg ger. Jag bestämmer mig för att på vinst och förlust tillverka varsitt plagg till skådespelarna, må de komma med eller ej i slutänden. Om jag rannsakar mig själv är det också av egoistiska skäl. Jag vill inte förlora närheten det ger mig med syateljén, samtalen med tillskärare och skräddare kring de tillverkade plaggens form och funktion, men inte heller vara utan de upprepade mötena i provrummet, stunden då vi kostymdesigners möter skådespelaren utan regissören, som ofta krävs vid tillverkning. Att arbeta med plockad kostym mer laborativt i repsal eller provrum med mängder av kläder som sållas ut och tillsist väljs, är en kvantitativ process med egna kvaliteter men den fråntar mig intimiteten av att i ett tidigt skede, ofta redan före kollationering, mötas i provrummet.

Jag ritar upp och ber ateljén tillverka en enkel dräkt till Astrid i två delar, en blus i ungerskt blåvitt mönster till Eva, ett par Converseskor till Marcus som jag ber patineraren göra så slitna och ingångna som det går utan att de faller sönder. Till Danilo tar jag fram en svart hatt ur förrådet och ger hattmakaren en bild på författaren Krasznahorkai, som på alla foton, och även när vi mötte honom för middag inför projektet, bär hatt. Exakt så ska hatten se ut, precis in till detaljen av slitningen av ripsbandet som löper längs kullen. De här kostymbesluten tar jag innan kollationering och de utgår från min läsning av den karaktär med varsin monolog som varje skådespelare fått sig tilldelad ur boken. Däremellan ger de röst åt andra och framförallt framför de texten i någon form ständigt närvarande med sin egen person. Vi diskuterar länge i det konstnärliga teamet och ensemblen, är inte ense och landar nog aldrig riktigt i, om det är två eller tre lager av närvaro i denna föreställning: tre så som i rollen, skådespelaren och privatpersonen, exempelvis Fru Pflaum, Skådespelare, Astrid Assefa. Eller om det är två: som i rollen och privatpersonen, Fru Pflaum och Astrid. Jag föreställer mig att de plagg jag låter tillverka bärs under eller över andra "vanliga" plockade/inköpta plagg eller tas på i monologerna.

På kollationeringen presenterar jag idéen och börjar plocka en garderob från underkläder till ytterplagg till varje skådespelare att laborera med samtidigt som tillverkningen går igång. Dessutom tillverkar vi en mängd kroppsdelar som Astrid är tänkt att bära under Fru Pflaums dräkt och som hon sen ska dra loss från sig själv när hon klär av sig rollen och rekonstruerar mordet av Fru Pflaum på scenen under Fru Pflaum monolog. Vi provar i provrummet och det ser verkligen intressant ut, ovanpå en grå t-shirt olika kroppsdelar och sen underkläder ovanpå det.

Sedan har vi ett första fullt genomdrag med kostym, mask, ljus, ljud och provpublik och känner alla starkt och tydligt att bygget inte håller. Alltså hela föreställningsbygget. Vi har sagt att vi ska avstå men vi har gått i den duktiga fällan. När scenerna vi jobbat med i tre veckor vecklas ut framför oss en efter en har det blivit en ordningsam, konventionell föreställning utan de kvaliteter vi önskade undersöka, inget nu, ingen osäkerhet, full med gestaltning och illustration. Så vi backar och backar. Tillsammans med skådespelarna tar vi åter igen beslutet att avstå för att lämna plats åt publikens egna tankar. Så vi tar bort, massor tar vi bort, scenerier, kostymer, rekvisita, ljud och ljusförändringar till förmån för att ge plats till denna säregna text och den cirkulära dramaturgi som bearbetningen innehåller.

Jag inser att kostymen inte ska fullföljas, den får inte heller bli färdig, också den ska stanna mitt i steget, mitt i nuet. Kostymen måste innehålla delar av skådespelarna, rester av rollerna, delar av det privata.

Jag tittar på bilder som jag tagit medan vi repeterar och väljer ut privata plagg som jag köper ut av skådespelarna eller byter till mig mot nyinköpta. Enskilda plagg bara, ett par skor till nån, en byxa till nån annan eller en skjorta från en tredje. Jag låter de behålla något av det tillverkade till rollen, och finner något däremellan i teaterns förråd. Kvar blir en fragmentarisk kostym som inte riktigt hör ihop. Vid första anblicken ter den sig samtida, lätt avkodad och vardaglig, till och med privat. Men den snuddar också vid rollen, tar ett steg in mot karaktär men backar ut halvvägs. 

Danilo bär en slapp svartvit Adidasbyxa till ett par svarta putsade herrskor, som plötsligt blir rätt när han framför sin monolog om hemmasittaren Herr Eszter fd musikrektor, men i kombination med en privat blågrå skjorta skapar kostymen också en närvaro av Danilo själv som tillåter öppnare associationer. Hatten och rocken hänger vi på väggen istället, frånkopplad både kropp och karaktär. Den ungerska strama blusen som syddes upp till strebern Fru Eszter väljer jag att låta Eva bära avslappnat öppen över en randig grön/rosa t-shirt från teaterns förråd och Sverigeklänningen jag köpt in hänger vi fräckt på väggen bakom. Av den olyckliga Fru Pflaums dräkt och kroppsdelar blir bara byxan kvar. En ullbyxa med sytt pressveck i mönster och modell från en annan tid, ett sådant plagg som bärs av äldre damer som inte förändrat sin garderob på 30 år. Ihop med Astrids egna moderna knallorangea t-shirt och en vinröd kofta från förrådet på teatern hamnar kostymen just i skärningspunkten mellan roll, skådespelare och privat. Att det är just Astrid i orange och rött som sen i himlakropparnas allmänna rörelse får göra Solen och Eva i den blåvita skjortan med grönt i t-shirten som gör Jorden, är bara en ren tillfällighet. Marcus får behålla de slitna Conversen, ett par skor helt rimliga för någon ur publiken att bära här och nu idag 2025, men som också blir en påminnelse om figuren Valuskas ständiga vandringar genom staden med blicken fäst i stjärnorna. När Marcus i en sekvens hängs upp i sele i taket och leds runt vår enda lampas bana hamnar de slitna smutsiga skorna bokstavligen framför publikens ögon.

Kostymen i Motståndets melankoli är specifik med en medveten idé om att följa det fragmentariska förhållningssätt som bearbetningen av texten bygger på. Den har gått sitt varv runt sig själv, liksom övrigt arbete med föreställningen, och landat i en enkelhet som hade varit svår att sätta direkt. Den är komponerad vad gäller färgval, material och hur den bärs. En knapp knäppt i halsen eller inte gör hela skillnaden, en uppkavlad skjortärm och till och med ett skrynkligt plagg är medvetet valt - men med syfte att göra kostymen så tillbakalutad, glidande och fragmentarisk så att nuet, närvaron och osäkerheten kan uppstå. Jag vill att kostymerna i Motståndets melankoli inte bara ger en känsla av vardaglighet, utan också synliggör något litet av samhällets och individens brister.

Moa Möller, scenograf och kostymdesginer

För den som är intresserad av vardagligt kodad kostym i relation till politik, läs gärna den finska forskaren Tua Helves artikel "Poilitical by Design": Nordic Journal of Dance: https://nordicjournalofdance.com/NordicJounal_9(1).pdf