#4 Mera text! Thessmans bok Till rum blir tiden här

Visst finns det svenska scenografer som skriver om scenografi. I det här numret av Scenography Journal uppmärksammar vi Lars-Åke Thessman och hans bok Till rum blir tiden här: Scenografi (Art and Theory Publishing 2018). Den utkom på både svenska och engelska.

Som många säkert redan vet är Thessman en av Sveriges mest meriterade scenografer. Till rum blir tiden här kan beskrivas som en initierad, bildrik, och samtidigt mycket vacker studie över scenografens arbete. Titelnär hämtad från operan Parsifal, som utgör en av Thessmans fallstudier. Boken ger en sällan skådad inblick i samarbetsprocesserna i det konstnärliga teamet (regissör, scenograf, kostymdesigner, ljusdesigner) och mellan scenograf, hantverkare och tekniker.

Dagspressen var relativt snål med recensioner även om Aftonbladet uppmanade alla scenkonstintresserade att läsa den (2018-08-09) och Nya Wermlandstidningen bidrog med omnämnande (2019-01-05). Viktigt är att Prague Quadrennial nominerade Till rum blir tiden här till Best scenography publication award. Vidare skrev teatervetaren Karin Helander en uppskattande recension i tidskriften Opera (nr 3, 2018) och branschtidningen Proscen utnämnde boken till ett nytt standardverk (nr 2, 2018). Utöver detta har det, i alla fall som jag uppfattar det, varit beklagligt tyst om Till rum blir tiden här.

Jag grubblar över varför boken inte blivit föremål för en rikare flora av initierade recensioner, reflektioner eller understreckare. Frågan om varför det är så svårt att nå ut med texter om scenografi har jag levt med länge. Ett möjligt svar är att scenografi som konstform och praktik är oerhört komplex och samtidigt alltid närvarande, nästan som om rummet är självklart; det känns, det omfamnar betraktaren, och framstår inte alltid som något som behöver analyseras. Jag tänker: Mera kunskap, språk, bildning, engagemang och lust behövs för att förändra det här med text om scenografi.

När Till rum blir tiden här producerades hade jag äran att skriva ett förord, kallat "scenografin som medskapande aktör" för att koppla den till aktuell scenografiteori. Det är med glädje som jag nu läser om hela boken utifrån Mera text-perspektivet.

Det första som slår mig vid omläsningen är den höga graden av språklig precision som kännetecknar Thessmans korta och kärnfulla texter som samspelar med det lika precist framtagna bildmaterialet (föreställningsfotografier, kostym- och rumsskisser, bilder på scenografimodeller). Ett exempel är hur en liten skiss på en teknisk lösning på en "ljuslåda för ledlist bakom slöja" (s. 22) samspelar med en realistisk scenskiss i färg och föreställningsfotografier med dansare. Thessmans sakliga beskrivning och redogörelse för det problem som skulle lösas gör att jag ser ljuset i bilderna på helt nya sätt. Styrkan i min upplevelse av bilderna ökar genom texten. Trots att jag inte är på teatern känner jag – eller kan frammana - ljusets magiska kraft i rummet, och samtidigt klara jag av att tänka tekniskt i relation till den lysande horisontlinje som genomkorsar motivet.

Sex tematiska kapitel utgör bokens grundstruktur, vilket gjort det möjligt för Thessman att arbeta fokuserat med materialet: (1) illusion, (2) funktionstema – interaktion, (3) sociotema, (4) inre liv, (5) makt – vanmakt och (6) myter. Från ett akademiskt perspektiv kan kapitelrubrikerna fungera som teoretiska begrepp, det vill säga benämningar som hjälper läsaren att tänka på övergripande sätt, och som skapar bryggor mellan konstskapandet och betraktandet utifrån. En av bokens styrkor är att den, utan att krångla till det, förmår integrera scenrummens mångfacetterade agens i fallstudierna av olika uppsättningar. Ett doserat parkettgolv till La Traviata visar sig ha en utmärkt akustisk funktion, till glädje och nytta för sångarna, och förstås för publiken (s. 129). En serie skisser till Orfeus och Eurydike låter läsaren komma nära Thessmans kreativa, problemlösande arbete (s. 186-187). Ett bord blir en plats där minnet av Eurydike kan materialiseras, mitt i vardagen. Det är rörande hur en gammal myt kan komma till liv, kännas begriplig, i en scenografisk vardagsbild, ett rum med ett bord, ett fönster, ljusinsläpp.

Thessman skriver inifrån sin position som scenograf på stora teatrar med resurser för att skapa storskalig och tekniskt avancerad scenografi. Boken innehåller ett samtal med kulturskribenten Sören Tranberg, där läsaren får ytterligare inblickar i Thessmans arbete. Boken är representativ för stora teatrars långa planeringshorisonter och konstnärliga processer, men innehållet befinner sig på avstånd från produktioner med låg eller ingen budget, och alternativa arbetsprocesser inom frikulturen. Till rum blir tiden här framstår som en unik bok, dels som substantiellt dokument över en scenografs verksamhet och kunskap, dels för att den lyckas komma den storskaliga scenografiska konstens kollektiva tillblivelse in på livet. Utan flum, men med lysande stringens.

Mitt huvudsakliga intryck efter omläsningen är att Till rum blir tiden här fungerar som en lärobok i scenografiskt arbete. Den dyker då och då upp i universitetens litteraturlistor, men det är oklart om den kopplas till detta med att öva upp precisionen för att skriva om scenografi. Bokens texter bygger på en hög grad av konst- och teatervetenskaplig bildning i kombination med psykologiska insikter och frukter av undersökande arbete. Thessman skriver att boken tillägnas "alla som arbetar för att förverkliga de konstnärliga visionerna" (s.3 opaginerad). Detta visar på en fin integrering av alla som medverkar till att en förställning blir verklighet.

Samtidigt vill jag föreslå ytterligare ett tillägnande, som kanske kan göra att flera nås av den scenografiska kunskap som Thessman förmedlar. Här kommer det: Boken kan också tillägnas alla de forskare, studenter, recensenter och kunskapshungriga publik som vill skärpa sin förmåga att uppleva, analysera, tolka och skriva om scenografi. Jag tycker boken vinner på att läsas som exempel på initierat skrivande om scenografi. Det som krävs av läsaren är att på ett lustfyllt, hungrigt sätt ta till sig Thessmans precision. En önskan om att ha ord för det där som annars flimrar fram som scenrummets "magi". Det är dags: alla ni därute, sätt i gång och öva upp den scenografiska skrivförmågan!

Astrid von Rosen, professor i konst- och bildvetenskap med scenografi-inriktning