#4 Text om scenografi: Vi publicerar stolt Anna Ardelius egen text om Fantasio

Scenography Journal tackar scenografen och kostymdesignern Anna Ardelius för rättigheten att publicera hennes programbladstext om Fantasio på Läckö slott. Varsågoda:

Kan inte komma på något roligare att göra på sommaren än att göra kostym och scenografi till Läcköoperan. Igen, ska jag väl säga, för nu blir det min femte sommar med det vackra vita slottet, de k-märkta bakomutrymmena och svalornas cirkusflygningar inne på borggården. Den här gången tar vi oss an ett för mig nytt verk: Offenbachs Fantasio, en komisk och fantastisk operaberättelse i två akter.

Min erfarenhet av att arbeta på slottet har gett mig en förståelse för vad det är publiken ser och vad som gör sig bra på just den här scenen. Som publik sitter du oerhört nära sångarna. I vissa ögonblick har du dem nästan i knät så att säga, så detaljer är viktiga, det ska finnas mycket att titta på när du sitter nära. Jag brukar lägga till färgglada skosnören, eller olika sorts små dekorelement som du kan se på om tankarna driver i väg under operans gång. Skor är viktigt också eftersom du har sångarnas fötter i din ögonhöjd. I år har jag också lagt till en parameter som jag inte haft med i mina tidigare produktioner. Jag har använt mig av ett verktyg som heter Theatre Green Book, som är ett internationellt sätt att beräkna sina koldioxidutsläpp och reducera sin klimatpåverkan. Det här arbetssättet känns viktigare än någonsin nu 2025 när våra glaciärer smälter och våra skogar brinner upp.

Fantasio har med Melkers koncept blivit ett resande teatersällskap som spelar upp berättelsen Fantasio, vilket ger mig utrymme att göra karaktärerna mer karikerade än en realistisk situation. Vi har valt att befinna oss i en lite Tim Burtonsk (filmaren) blandat med en apokalyptisk känsla. Det finns kostymer som är en blandning mellan olika epoker och stilar från 1600talet via nutiden till framtiden. Scenografin är enkel och som alltid är det enkla det bästa. Scenografin ska ge en känsla av att det är själva reklamskylten för det resande teatersällskapet som de tagit med sej för att sätta upp pjäsen Fantasio här på slottet.

Jag har sedan många år, både här på Läckö Slott och på andra teatrar och jag kan nästan inte beskriva mitt arbete utan att nämna Theresia Frisk som är vår helt magiska maskdesigner. Hennes arbetssätt klickar i mitt och våra karaktärer mejslas fram i nära samarbete. Utan henne hade det inte blivit bra, helt enkelt. Det känns oerhört roligt att ge er i publiken en härlig visuell upplevelse vid sidan av den musikaliska som är ännu viktigare. Det är som att musiken får en visuell kompis när man tar fram det visuella materialet till en opera, tycker jag. En kompis som vi kan luta hela verket mot rent fysiskt. Det vi hör ska klinga/kännas både i öron och ögon, och du som publik ska dessutom kunna förstå vad det är som händer i berättelsen.

Jag har som sagt varit fyra somrar på Läckö och varje produktion har haft sina utmaningar. När vi gjorde Listiga lilla räven 2012 så var det en iskall försommar. Vi satt alla påpälsade på borggården i stormvindarna och alla sångare fick ull-underställ. Ett annat år med Don Pasquale var det så varmt så vi höll på att smälta nästan. Vädret är alltid en utmaning.

Sen har vi haft olika typer av utmaningar med scenografi och kostym- snabbyten i trapphuset, från flicka till höna på trettio sekunder och halkiga golv och regntak som lossnat. Ett år skulle "Greven" göra entré i en guldvagn och en dörr demoleras med en motorsåg. Den största utmaningen, förutom vädret tycker jag har varit ljuset, det blir ju som bekant inte riktigt mörkt på sommaren vilket gör att det är svårt att få till en bra ljussättning, men med det sagt har vi haft otroligt duktiga ljussättare som lyckats göra väldigt bra stämning med ljuset.

Samarbetet kring produktionerna är något väldigt unikt med Läckö. Alla medverkande är alltid oerhört engagerade och lösningsorienterade. Allt ifrån Ingela på kontoret till teknikerna och sångarna. Vi sliter hårt de sista veckorna tillsammans. Det är så fint att se hur Frida som ny konstnärlig ledare nu tar upp Catarinas stafettpinne och springer vidare med detta lilla speciella operahus, som nu är en institution bland sommarteatrarna.

Det ska bli så kul att se er igen på borggården.

Anna Ardelius